Lovisaferngren!

Försök stoppa mig då trygghet

Det är dags, återigen meddela mormor att hon inte kan skicka mer kort, det finns liksom ingen adress.

Väskan som jag nog lite taktiskt, undermedvetet, gömt (så gott det går alltså), börjar nu skava i ögonvrån. Månader har ju tydligen blivit veckor, som imorgon tydligen går ner på ensiffriga dagar.

Snart är det där ”hejdå:et” sagt, min rygg och stora väska på vift i ny riktning. Det är ju långt ifrån första gången jag och väskan hamnat där. Vi har nog kommit upp i en bläckfisks armar ungefär. Det känns lika jävligt ändå, enkelt beskrivet som mitt bungyjumphopp.
Jag får en idé, bokar, adrenalinet sprutar, jag är så megataggad och kan inte sluta gå runt med de där flinet. Men för varje kalenderblad som rycks, rycker det även i smilbanden, de rör sig långsamt mot en mer raklång riktning.
Så står jag där, på avsatsen. Jag kan nog påstå, utan särskilda kunskaper i biologi, att människans kropp funkar såhär. Den strider emot. ”INTE tänker du väl ta det där steget? ” Hjärnan ropar ”Stanna här!!! På den trygga platsen, du vet inte vad som väntar där nere!!!”
 Och det vet jag inte. Men nästa sekund faller jag.

Trygghet har funnits i mitt liv enda sen jag lämnade säkerhetskontrollen på Arlanda. Det måste ju vara naturligt att jag söker mig dit, att jag känner ett obehag när jag lämnar den. Och jag hade ju kunnat stoppa där, vid obehaget, de sa i alla fall det på bungyn, man fick dra sig ur, backa ett steg.
Men då finns den där lilla delen i mig, att jag kan ju faktiskt aldrig veta, om gräset är grönare på andra sidan, eller stränderna vitare, om jag aldrig går dit.
Ibland hamnar jag på gräsliga platser med ständig ånger. Men det är aldrig vad jag minns.
Jag vet att jag kommer ångra mig på vägen, typ när jag sitter och tvättar kläderna i havet med ett tvättmedel som är så billigt att det inte ens blivit doftsatt. Eller när kostcirkeln består av fyra olika smaker på snabbnudlar, jag vet det.

Men jag vet också, att det är de här minnena jag kommer skratta åt senare.

Den här gången handlar det inte om några fåtals sekunders fall, det kommer hinna komma upp otaliga tankar i huvudet. Men lika snart sitter jag ju där och meddelar en ny adress till mormor. Med ett tillägg på en historia som hon nästan trillar ur rullatorn av.

 

Ja, jag är vettskrämd.
Men bu, försök stoppa mig då trygghet.

 

på sköldpaddsjakt

Och visst såg vi sköldpaddor, så söta kommer deras lilla huvud upp för att ta lite luft. Tyvärr lyckades jag inte fånga de på bild, då jag var livrädd att tappa telefonen i vattnet. Men en riktigt härlig upplevelse, även om det var riktigt varmt och jag kände mig svimfärdig när vi klev ur. Vattnet är ju helt turkost här och är sån fin kontrast till de röda. 
Vi såg även en stingrocka på botten precis när vi skulle gå ut med kajakerna, guiden sa lugnt "Hoppa i Kajakerna och ha inte fötter/händer i vattnet" jag och Gill fick panik och kastade oss i haha.
Vill inte veta vad som fanns under oss, men de har sett hajar och livsfarliga maneter på andra turer (det här visste jag självklart inte när jag bokade).
Men jag och Gill är oskadda och hade en trevlig söndags förmiddag.

en vecka full av hejdås

Jag (och barnen) har haft turen att ha både mormor, morfar och farmor här. De har avlastat mig, bjudit på lunch, lekt och helt enkelt varit underbara. Farmor som hyrde ett hus här (på samma gata) hade även en pool, som Poppy och jag absolut älskat!
Men hon har sin familj i Melbourne och efter nästan 3 månader här, var det i torsdags dags för henne att säga hejdå. Hon är helt fantastiskt och jag har lovat boende om jag får vägarna förbi Melbourne . Fick ett sånt fint halsband av henne, en äkta pärla härifrån, så det var verkligen snällt.
Dessutom drog mormor till England, hon bor i Broome permanent men de har även en lägenhet i England. Hon kommer vara där en månad, så hinner inte se henne när hon väl kommer tillbaka. "Hejdå" är alltid lika tråkigt och det känns väldigt tomt utan dem båda här. Jag och Poppy bakade en jordgubbs-cheesecake och bjöd på. Och vem vet, kanske träffas vi igen?

Helgen blir en lugn sådan, ska paddla kajak med Gill imorgon, med chans att se sköldpaddor.  Så det ska bli kul! Annars börjar det bli väldigt varmt här, känns som att vandra runt i en bastu. De säger att det här är ingenting, och jag undrar hur man ens kan leva i mycket varmare än det här!?

en annorlunda promenad

Måndag igen, en ny solig vecka som inleds. Har inte mycket på agendan utan planerar nog som det kommer. Helgen var lugn, viket verkligen behövdes. På söndagsmorgonen vandrade jag och Gill ut för att se flygplansrester från plan som blivit nerskjutna under andra världskriget.  
Vi var tvungna att börja gå 5.30 då tidsvattnet måste vara längst ut. Det tog en halvtimme att komma ut och var rätt kämpigt att gå i blöt sand. Vi såg även alla möjliga djur (vissa sötare än andra), till exempel såg vi sjöstjärnor, krabbor och en söt sköldpadda!  
Väl framme kunde man se resterna, vilket var riktigt häftigt och lite otäckt, Det var över 60 personer och 15 plan som blev nerskjutna, de flesta var holländska och brittiska. jag blev väldigt insatt och tänkte nog besöka museet här också, där det finns mer information. 

Efter den vandringen gick vi och tog en kaffe och bulle. Jag tog en riktigt god mandel croissant, som jag bara måste gå och fika på snart igen.
Hoppas det är bra med er alla!

Drömmen blev sann

Kolla vad jag nyss hämtade ut! Precis efter att jag skrivit förra inlägg, fick jag detta på posten! Skickat från världens bästa morbror och moster, jag måste ju ha jordens bästa släkt? Hann inte ens ta bilden innan jag öppnade godispåsen, sååå gott!

Vad jag saknar

Många har frågat om jag har hemlängtan, det känns ju sorgset att svara "nej" när jag inte varit hemma på ett år. Men att svara "ja" är också fel. Jag har inte hemlängtan, däremot längtan till vissa saker. Som kommer och går, som nu när jag var sjuk, vill jag ligga i soffan hemma och bli omhändertagen av mamma. Eller som när laget vann div.2, ville jag vara där. Samtidigt som jag inser, att allt är som vanligt hemma. Även om jag stannar två år, kommer jag komma hem till samma rum i Bälinge, med samma vänner som gör samma saker osv.. Och tänker jag på vad jag upplever här, försvinner den längtan ganska fort. 

Värre är min saknad till vissa särskilda saker hemma (mat framförallt), de må låta fjantigt men är så sant. 
Mina värsta carvings är:

1. Grillat med bea!
Grillat kött har jag ätit i mängder här, men det är ju samma som grillat kött med bearnaisesås. Skamligt att australiensarna inte upptäckt bea:n än! Går inte en dag utan att jag saknar denna magiska sås.

2. Bälinge IF dam
Behöver jag ens lägga till något mer här? Det är inte bara att spela som jag saknar, utan gemenskapen från laget. Att hur sur och grinig man än varit, har smilbanden alltid ändrat riktning efter några minuter med dem. Det är som att trycka på pausknappen från verkligheten när man går ner till träningen/matchen. Saknar att cykla ner till ett soligt IP, kliva in i omklädningsrummet och känna hur man tankas med energi från alla andra.

3. Lösgodis
Jag kan ändå vara förstående med bearnaisesåsen men alltså, HUR KAN DE INTE UPPTÄCKT LÖSGODISET? Finns ju inget så smidigt att själv kunna välja vad man vill ha i påsen. Nu får köpa en färdigpåse och hinner tröttna på den efter 5-6 bitar, URjobbigt. Dessutom har de inte i närheten av lika god godissmak som oss, hälften av deras godis smakar skit.

(tur man har en mamma som skickar lite då och då)

4. Julen
Förstå mig rätt, jag skulle aldrig byta ut värmen mot kyla. Men ni vet de här dagarna innan jul då man bakar pepparkakor, lyssnar på julmusik och bara är tillsammans med familj. När granen är som finast, juldoften som bäst, julklapparna inslagna och bordet dukat med massa godsaker. De saknar jag och såklart även julmaten. Jag känner mig alltid som ett litet barn på julafton och kommer nog aldrig växa ifrån det. Här i Aus blir det inte alls på samma sätt och jag vet, två julaftons hemifrån gör ingen skada, men julen 2018 kommer jag definitivt fira extra mycket.

5. Siri och mormor
De har så många likheter att dem får en kategori tillsammans. Värdens gosigaste kisse och mormor, som ger mer kärlek än vad som ryms i mitt hjärta. Som alltid vill vara nära och gosa, med världens härligaste päls/kramar där dina tårar försvinner i allt fluff/kärlek - och bara det får dig känna dig bättre. Dem gör verkligen alla gråa dagar ljusa. Som jag saknar er. Bättre blev det ju inte när mamma skickade denna bild..


6. Min garderob
Backpackande i all ära, men det här att ha ett begränsat antal med klädesplagg och gå runt i samma kläder i princip varje dag, knäcker mig ibland. Mycket kläder är ju kläder jag tog med hemifrån, som jag nu alltså burit varje vecka i ett år. Sen varje gång jag köper något nytt, måste ju något gammalt kastas ut (pga begränsat med plats i resväskan) och det funkar inte för en separationsångest-människa som mig. Alltså saknar jag att ha en garderob lagrad med massor av kläder så att man inte behöver tröttna på sina outfits.

7. ALL MAMMAS MAT

Har sagt de, så många gånger förr, men det kan inte tjatas ut. Ni förstår inte hur god mat hon lagar. Vill bara ha en vecka med endast mat från henne och sen skulle jag leva lyckligt igen för ett tag. Tycker synd om er som aldrig provat, för det är bättre än alla restauranger i hela världen. Aja, nog om mat, det gör mig alldeles för hungrig.  

prinsessmåndag

Efter en helg som spenderades mesta del i sängen, då jag fick hög feber och mådde allmänt dåligt, kände jag att nu fick det vara nog. Vet inte varför jag lyckas dra på mig allt möjligt just nu, men riktigt jobbig att inte känna sig hundraprocentig. Men vaknade ändå måndag och kände mig relativt pigg, det var bara jag och Poppy - som ville leka prinsessa. Så vi gjorde våra egna prinsesskronor av toarullar och hade väldigt kul. Hon hade även simlektion och är nu såå nära att kunna simma. Blir så stolt över henne.
Resten av veckan saknar planer, vi får se vad kan komma hitta på. 

(Poppy tycker jag ser så rolig ut när jag gör "angry face", vilket är väldigt jobbigt när jag blir arg på riktigt...)

favoritställe

Broome är så himla fint och jag förvånas fortfarande över alla fina ställen som går att hitta. Men förutom ständerna har jag nu hittat min favorit. Mangrove hotel, det är ett hotell med en underbar uteservering. Maten är gudomlig och likaså drinkarna (kostar skjortan, men värt). Det ger mig en bröllopskänsla och jag har redan bestämt att jag vill ha såna hängande lampor om jag gifter mig. Och palmer, det ger en härlig semesterkänsla. Dessutom finns en hoppborg för barnen, inte mycket att klaga på. Vi var här förra söndagen för lite drinkar, barnen var uppklädda i söta klänningar och jag kunde bara sitta och titta runt hela eftermiddagen. 

halsband i pasta

Rutinerna här ser nästan alltid likadana ut och ibland tryter fantasin på vad vi ska hitta på. Men så när jag stod och kokade pasta, mindes jag från ett pyssel från när jag var liten - pasta konst.

Så jag och Poppy färgade pastan och trädde sen på ett band. Resultadet blev kanon, ett riktigt färgglatt halsband som är Poppys nya favorit. 

Riktigt roligt och även lite pilligt, det är bara jag och Poppy när vi pysslar, vi passar på under Daisys nap. Hon må vara söt, men är som ett monster i såna sammanhang. Hon äter allt och förstör mest.

a shit day

Dagarna här i Broome har ju varit nästan overkligt bra, har inte stött på några bekymmer och tyckt livet varit barnsligt enkelt. Veckorna flyter på med klarblå himmel, söta barn och glad Lovis. 
Men självklart kan inte livet alltid vara en spikrak väg, ibland stöter man på problem. Så även jag.

Det hela började med att jag fick en fruktansvärt smärta i en av mina visdomständer, kunde knappt svälja, äta och framförallt inte sova. Värktabletter hjälpte lite men så fort de gick ut, var den grova smärtan där igen. Kände mig febrig och hade ingen energi alls. Tyckte hela situationen var jobbig då jag hade barnen och vet hur dyrt ett tandläkarbesök kan bli. Men tillslut förstod jag att tandläkaren var enda alternativet, (vilket jag kanske borde insett någon dag tidigare).

Väl där fick jag behandling och behövde som tur var inte ta ut tanden utan bara rengöring, då det samlats bakterier där jag inte nådde med tandborsten. Smärtan efteråt var dock brutal efter att tandläkaren vart där och pillat och tryckt. Men lättad var jag och skulle köra hem till barnen igen när det händer.

Både stressad, ledsen och med smärta håller jag full koncentration på att backa och ser inte pelaren som jag kör in i med framdörren. Tårarna sprutade och jag ville bara lägga mig på marken och ligga kvar där. Världens smärta och så det här! Ibland känns livet hårt. Speciellt när det var Julias bil också!

Men alla har varit så snälla och förstående, shit happens och det var ju en olyckshändelse. Jag sov över 12 h den natten och vaknade upp som en ny person. Trots att det fortfarande känns jobbigt med bilen, betalar jag det som inte försäkringen täcker och allt känns bättre igen.

Jäkla pelaren jag körde in i är känd hos bilverkstaden, de får minst en bil i månaden som kört in i samma. Inte för att det gör skadan mindre, men det får mig inte att känna mig som världens sämsta bilförare (hehe).

Men nu har jag släppt det och gått vidare, snart helg igen och det ser ut att bli ganska lugnt. Vi kanske åker ut på med en delfinbåt, Poppy vill så gärna se delfiner!
Hoppas er vecka varit mindre dramatisk än min, kram

Ett lag i världsklass

Världens bästa tjejer, världens bästa lag. Som jag älskar dem, som jag älskar oss. För er kanske det låter konstigt, men trotts alla dessa milen från dem, små känns det som jag är med ändå. Det är en sån underbar laganda, ett oerhört starkt band. Till världens härligaste gäng, som betyder allt. Och igår gjorde vi det, som nykomlingar i div.2 segrade vi och har alltså tagit oss upp till div.1!! Det är så underbart härligt och jag önskade SÅ jag var hemma igår och firade med dem. Åh så jag saknar dem! Vamos

Fredagsfeeling

Feelingen är på topp och jag och Poppy startade dagen med att hämta ut mina nya brillor från posten. Poppy trodde de var till henne (de kom i ett rosa paket med unicorns på) så jag låter henne ha dem för idag. Nu dansar vi förfullt till alla Frozen låtar, ikväll väntas bio och sen får vi se vad resten av helgen bjuder på. Vi alla är som tur är friska igen!

Fredagsfeeling

Feelingen är på topp och jag och Poppy startade dagen med att hämta ut mina nya brillor från posten. Poppy trodde de var till henne (de kom i ett rosa paket med unicorns på) så jag låter henne ha dem för idag.

Ikväll väntas bio och sen får vi se vad resten av helgen bjuder på. Vi alla är som tur är friska igen!

22 september, 2017 09:32 | Allmänt | Kommentera

Sjukstuga

Här borta är det rinniga ögon, snoriga näsor, hesa halsar och febertemptraturer.
Barnen har drabbats av allt på samma gång och jag är också smittat. Är väldigt sällan sjuk, så är ovant att ha så lite ork.

Men vi kryar på oss, barnen orkar inte så mycket under dagen, så vi kollar mest tv och käkar glass, hehe. Vi gick en sväng till biblioteket igår för sagostund och blir nog nån liknade aktivitet idag.

Sa även hejdå till Chloé igår och blir nog en lugn kommande helg, fast det vet man aldrig.
Hoppas ni är friska och mår bra!

För trehundrasextiofem dagar sen

Det är ju så, oavsett om jag väljer att tro på det eller inte. Jorden har snurrat sitt varv runt solen, Facebook har gett mig notisen ”för ett år sedan”, dagarna kan räknas till trehundrasextiofem.
Jag har varit i Australien i ett år.

Det var för ett år sen jag stod på Arlanda, med alla papper överdrivet organiserat i den lilla plastfickan. Ryggsäcken på och den lilla grisen hårt fastknuten. Jag hamnade i en såndär slinger-kö till första säkerhetskontrollen. Jag fick kämpa lite för att kunna se mina föräldrar hela vägen. Var dem säkra på det här? Skulle jag verkligen klara mig? Helt plötsligt var jag först i kön och det gick inte längre att se dem. Inte ens genom att stå på tå.

Då knöt jag handen, likt som innan jag laddar för ett skott på fotbollsplanen, knöt jag om tummen, så att nageln gnager in i ringfingrets insida. Nu kör vi.
Många frågade innan jag åkte, om jag var rädd. Jag säger inte att benen inte darrade eller att huvudet inte hade hundratalsfrågor, men om jag var rädd?
 Jag var nog mer rädd för att bli kvar.

Kvar i ett liv, som ingen utomstående någonsin skulle kunna se något problem med. Jag var glad. Jag var oftast den gladaste. På jobbet, på fotbollsplanen, på festen, på mattelektionen, på familjemiddagen, på gymmet, alltid ett leende. 
Men bakom de där smilbanden kokade min stressnivå. Den var nog högre än både bungyjumphöjden, graderna här i Broome och distansen till Sverige.

Mitt liv påminde lite om min resväska här. Det är på tok för mycket saker som ska in på ett för tok för litet utrymme. Alla mina vakna timmar behövde jag spendera rätt, för att få det att funka. Och planering, i minsta detalj. Hade jag klarat av att få in fyra olika aktiviteter förra helgen klarar jag fem denna. Så fortsatte det, borde ha fått ett diplom i ”organiserat kaos”. För visst hann jag med allt, och visst log jag.
Du är ju inte klok, fick jag höra när jag med jobbets foppatofflor, skitiga knän och nagellack som fortfarande torkade, klev in på förfesten.

Min resväska har som tur är inte exploderat än, jag har helt enkelt bara behövt slänga en del saker. Vilket hade varit det logiska i livet också. Plocka bort några aktiviteter. Men det var som att min hjärna bara fungerade i ett tankemönster, när allt gick på flytande räls. Så när något oplanerat inträffade, la den liksom av.

Det kunde handla om att jag inte parkerat bilen på samma ställe som jag brukade. Då förstördes allt, för de där fem minuterna jag behövde ägna åt att hitta bilen, skulle ju användas för att packa fram morgondagens matchställ, nu skulle jag missa gympasset, glömma lunchen, missa bussen, allt rasade.

Så när jag stod där på tå i säkerhetskontrollen och inte längre kunde se mamma och pappa. Var jag inte rädd. Jag var taggad.

Utan förhoppningar gjorde jag entré i Australien. Jag kan inte lägga ansvaret på landet, utan jag måste göra det själv. Så då börjades det igen, planerande. Men det var som att någon, varje gång jag försökte få ner något i väskan, kom någon och slet ut det igen.
I Australien planerar man inte, påriktigt, du tar dagen som den kommer. Det gjorde mig galen i början, jag ville ha mina planer. Mitt strukturerade liv. Jäkla skitmänniskor som frågar om jag ska med på ett poolparty som börjar nu(!?). Hur sjutton skulle det gå till?
Men poolparty blev det, och fler poolpartys har det blivit efter det. Vem säger att du inte kan, skitsamma att du planerat annat. Släpp allt och gör bomben i den där poolen.

 

Så trots att jag var glad i Sverige, är jag sådär sprudlande glad trehundrasextiofem dagar senare.
Att australiensarna lever med mindre stress än oss svenskar har jag ingen fakta på.
Men om jag är mindre stressad i Australien, det kan ni slå er i backen på!