Lovisaferngren!

Ett slept kommer lastat...

Men ren och skär kärlek! Världens bästa Frida från mitt lag fick släpa med sig godis från mamma och pappa! Mötte upp henne idag och det blev fotbolls- och skitsnack på stranden. Hon fick mina ben att rycka lite och saknaden till laget. Men det är väl så det ska vara, superkul att träffa någon från hemma igen.
Och nu jävlar blir det fredagsmys en onsdag!

31 januari, 2018 06:29 | Allmänt | Kommentera

I-lands problemen

Jag tänkte aldrig att jag var en sån som "fick allt serverat på ett silverfat" när jag bodde hemma. Tyckte ändå jag hade koll på det mesta, kunde koka pasta, tvätta kläder och köra bil. Jag skrämdes aldrig av tanken att flytta till Australien på grund av att jag saknade kunskaper i att ta hand om mig själv. 
Men jag vet inte om jag missade att berätta att första veckan hade jag ringt pappa runt 50 gånger (mitt i natten). Det var bankkort, simkort, papper, lägenhetskontrakt och så vidare tills både han och jag var slutkörda.

Jag tänkte ett tag när jag satt i hundratals papper på golvet, att det här kommer ju inte gå "jag vet tammefan ingenting". Bara den känslan att vakna upp varje dag och veta att de problem jag stöter på, är det ingen annan än jag som kan lösa. Det finns ingen där att gå och gråta hos, ingen som löser problemen åt mig. Jag har såklart löst problem hemma också, men alltid med den där axeln nära till hands.

Som nu, telefonen flög ur cykelkorgen, i samma veva som stödet lossnade på cykeln och jag fick blåbär på min nya vita klänning. Problem som är små, i-lands problem så hette duga. MEN som känns förjävliga att behöva ta hand om, själv.
Här hade jag gett klänningen till mamma, cykeln till pappa och gråtit floder om telefonen så jag åtminstone fick höra ett "det är lugnt". Men jag har varken Vanish, skruvmejsel eller någon som inte tycker det var idiotiskt att ha telefonen i korgen. 

Och jag må ha suttit och tjurat i nån timme, tyckt att allt känns meningslöst. Men så insåg jag att, återigen, det är ju bara jag som kan lösa dessa problem, som inte ens är hela världen. Jag har en tendens att tycka varje liten motgång känns som världen rasar samman. Jag kan ligga i timmar och tycka synd om mig själv. Ni har hört det förut.
Men hur mycket jag än saknar min familj och att ibland bara inte behöva bry mig om problemen, så är jag SÅ tacksam att jag kommit hit. 

Frågan som man alltid hade som barn, att "hur kan ens föräldrar veta ALLT" börjar få ett svar. Man typ bara, måste veta allt. För om man ska vara sån, så har man ju egentligen ingen annan än sig själv. Och då gäller det att vara riktigt jävla bra själv. Och det är jag inte, inte än. Men jag har bokat in telefonen för lagning, blåbärsfläckarna är dränkta i citron och skruvmejsel är lånad av grannen. 

Nu ska jag gråta en skvätt igen,
men, vi hörs!



 

 

I don't know where I'm going...

...But I'm on my way
Det är som att jag bara hade planerat livet hit. Att jag aldrig infunnit mig i ett "efter Australien". Kanske är det det som knyter ihop den där klumpen i magen. Det hade ju varit så enkelt om det bara fanns ett "efter". Att jag bara visste, nu är det såhär. Hela Australien resan har ju varit så, även om jag förnekat det lite. Det fanns alltid ett "efter Sydney", "Efter östkusten" eller "efter farmjobbet" men nu finns det inget. Eller rättare sagt finns det massor. Jag tror jag gett alla som frågat olika svar på frågan. ibland ska jag hem och en vecka och ibland ska jag stanna och plugga här i fem år. Jag vet inte om det handlar om att "inte kunna bestämma mig" eller om det är så att jag inte vill bestämma mig. 

Det är som resan bara forsat på rakt fram och nu kommer en korsning, snart måste jag ta ett val. Det sägs ju att du aldrig kan veta om du tagit rätt beslut, och det tror jag på. Jag är såpass säker i mig själv att jag vet att hur jag än gör, kommer det bli bra. Men det är svårt att lämna något som är SÅ bra, till något, man inte vet. 
Jag borde kanske bara släppa det, jag minns inte ens när jag bestämde mig för Australien. Men det kom nog bara huxflux? Så det är kanske så, jag får helt enkelt vänta på "det" att komma till mig.

Förutom dessa tankar som fyller 3/4 av huvudet, så har surfdebuten ägt rum, det gick toppen och det är ju så himla roligt! Mer strandhäng och roadtrips har vi klämt in och läskigt många koppar kaffe i solen. Imorgon (fredag) är det Australia Day här, så vi har en heldag fyllt med roligheter och på kvällen blir det konsert för hela slanten (åtminstone halva). Det är lätt att ha det bra här och hela kroppen är fylld med bubblande glädje till och med klumpen i magen. Munnen strular lite igen med mina visdomständer, men inget som drar ner smilbanden.

Hoppas ni har det bra i all snö, ta hand om er (och fundera inte så mycket som jag gör)

 

Jag har gått och blivit med...

BRÄDA! Ja äntligen har jag köpt min första egna bräda! En såkallad "softboard" som är en bra nybörjar bräda. Självklart lyckades jag stuka handleden rätt illa, så premiären får vänta nån dag.
Men gaaah så taggad jag är!

kaosartade tankar

Nu har det ekat tomt allt för länge här på bloggen, utan att försöka ge en bortförklaring är det för att jag har haft fullt upp. Jag har jobbat galet många timmar och önskar jag räknat hur många juicer jag gjort, för att kunna ge er en bild. Men ni förstår nog. Ännu galnare är det väl att att det redan gått två veckor på det nya året. Och jag ska erkänna att jag börjat tänka lite inför framtiden och att den ger mig rysningar. Jag vill ju inte hem. Eller jag vill nog inte lämna. Jag som brukar ha allt glasklart känner mig just nu som den veligaste på jorden. 
Men förutom jobb dessa dagar har jag även klämt in shopping, strandhäng och en och annan öl. Vilket gjort att livet känns barnsligt enkelt, och tankar om framtiden sjunker undan. I tisdags (som var min första lediga dag på tre veckor) tog världens bästa roomies med mig till ett magiskt vattenfall, vi satt bara tysta och njöt - gah det behövdes!

Men känslorna kommer ju ikapp, såklart. Det gnager där i bakhuvudet och helt plötsligt känns tiden knapp. Men att inte veta, att inte ha livet planerat är ju något jag försöker jobba på, så jag intalar mig själv, att det är okej.

Nu väntar jobb (såklart) och sen en ny vecka, spännande att se vad den bjuder på.
Kram

en annorlunda jul

Hej på er och god jul, julafton har ju redan hunnit passera och vi är på väg till ett nytt år. Det är läskigt vilken takt det här året har gått i, kändes som det var nyss jag firade in 2017 och väntade på att få träffa mamma och pappa. Julafton blir ju väldigt annorlunda, inte bara vädret, kulturen och det faktum att jag jobbade på julafton. Men att inte få vara med familjen kändes ju bara SÅ fel. Nu har jag klarat av två julaftonar utan familjen och hoppas inte jag ska behöva vara med om en till.
Men, jag jobbade som sagt på julafton och hade frågat om vi inte kunde julpynta lite, men då det inte fanns tid, tog jag saken i egna händer. Och var självaste julpyntet själv. Det gjorde succé, kan jag säga. Folk blev så glada och har ställt upp på ett 30-tal bilder. 

Faktum är att jag har blivit ansvarig för Sweet Byrons sociala medier (så snälla in och följ Sweet_byron på instagram) vi har inte riktigt kommit igång, men ska bli ett väldigt roligt projekt. Och min jullock var ju som lite gratis marknadsföring, som definitivt gick hem.

Annars har jag hunnit med en julfest med jobbet, som var sjukt rolig. Chefen bjöd in oss till hennes hem som var ett rena rama drömhus. Inte bara det serverades drömmat och såklart drömkollegor. Det blev ett poolparty utan dess like och tanken var att vi skulle vila upp oss inför kommande säsong. Men ah, kände mig inte så utvilad morgonen därpå, då jag skulle öppna. Vi var fyra svenska tjejer som möttes upp på julafton och körde julklappsslek som var på liv och död. Jag kammade hem nagellack, strumpor och en nyckelring och kände mig riktigt nöjd. Tanken var att laga svenskt julbord, men det sket sig. Däremot lagade vår roomie Sam (som är kock) en gudomlig frukost morgonen därpå (Australiens julafton) så vem är jag att klaga?

Framöver kommer vara juicebarens stressigaste veckor och jag ser på det med skräckblandad förtjusning. Jobbar varje dag, men har alltid morgon eller eftermiddag ledig, så det ska nog gå ann. Nu ska jag ner på stan för att se om jag kan fynda något på mellandagsrean, vi hörs!

It's begin to look alot like christmas

NOT!

Nej trotts att australiensarna ändå ansträngt sig gällande julpyntning och julmusik pumpas i affärerna, så är julkänslan längre bort än Sverige. Jag förstår inte hur tiden har gått i den rasade fart så julafton är om några dagar eller att jag missar ännu en jul med familjen. Men så är ju fallet och jag ska försöka få lite julfeeling. Som en liten knuff på vägen, ramlade en julklapp från min syster in i brevlådan igår. Vi hade planer på att skaffa julgran, baka julbak och åka till Ikea. Men då jobb, strand och bira har kommit emellan står vi idag utan en enda julprydnad i huset, än mindre mat. 

Men, jag klagar inte. Dagarna har endast levererat sol och få bekymmer, jag njuter förfullt och trivs i min tillvaro. Mer än trivs, stormtrivs! Denna vecka har inte så mycket avvikande planer än försigående. Eller jo, vi har en stor julfest på onsdag med jobbet, det ska bli poolparty för hela slanten. Imorgon är jag även inbokad på en surflektion, nu jävlar ska jag komma igång! Ja, ni hör ju. Poolparty och surflektion, låter kanske inte som era decemberplaner?

Ska försöka skriva här lite oftare, även tänkt söka in i en skrivkurs som finns här i Byron. Älskar ju ändå att uttrycka mig i text och en extra hobby vore nog bara bra för sinnet.

Hoppas er tredje advent har lite mer julfeeling än min, det är sorgligt att jag inte ens har en ljusstake. 

Lite utplock från veckan, cykelrundor och bad

en kopp pulverkaffe

Jag tycker många har en sådan överdriven bild på "lycka" att man måste ha så mycket för att kunna uppleva det. Och att trotts allt man har, ska man ha mer, fast inte för mycket. Många gånger när jag är glad, tänker jag att "jag hade ju faktiskt kunna vara lite gladare om..." Det är väl känt att vara typiskt svenskt, att aldrig vara riktigt nöjd. Jag tror jag skrev det i ett av mina första inlägg här, att jag alltid jämfört mig andra. Har jag gjort något bra, hittar jag innan jag ens hunnit suga på stoltheten i några sekunder, någon som gjort det bättre. 

Jag kan ju inte spekulera hur jag hade varit om jag inte gjort denna resa, det behöver inte vara den som förändrat mig. Jag kanske hade ändrat syn hemma med. Men här låter jag mig själv, vara nöjd. Jag skriver ofta i mitt anteckningsblock "du är grym Lovisa" och jag skäms inte. Självklart finns det någon som har det bättre än mig i Byron, som har åstadkommit mer, haft roligare och är snyggare. Men när jag satt i morgonsolen med en kopp pulverkaffe imorse, var det nog fasen "lycka", som strömmade i min kropp.

Jag riktade ansiktet så att vartenda solstråle skulle värma upp mitt nyvakna ansikte. Det här var nog det godaste kaffet jag druckit.
Det fick mig reflektera, vad som gör livet eller pulverkaffet så magiskt gott, är för att jag låter det vara sådär gott.

här på min gata i stan

Dagarna kan inte räknas till särskilda många här i Byron, men varje dag har varit så fullspäckad. Den här eftermiddagen är i princip den enda jag haft utan planer eller saker som måste fixas. Och visst har jag fått mycket gjort, jag har ett rum i ett underbart fint hus, ett gymkort, ett fulltids jobb och en röd liten cykel. 
Jag bor med Victoria en svensk tjej och även min arbetskollega, vi sa första dagen på jobbet "ska vi flytta in tillsammans?" och så blev det.
Vi bor i ett vitt stort hus med fyra andra, helt otroliga människor och Monster (en mopps). Vi har en tatueringsstudio i källaren, får live musik av Sam som skriver egna låtar och låna Monster när vi vill. Huset ligger på en liten "kulle" så vi har en helt sjuk utsikt. Vårt rum är superstort och vi har en varsin säng.Jag blev kär från första stund och är fortfarande helt förälskad.
Vi bor två km från "stan" och har fem min till en lugn strand, jag har köpt mig en cykel så tar mig bara några minuter till jobbet. Så nu är livet riktigt bra, jag bara älskar Byron! Människorna, miljön allt får mig vilja nypa mig i armen. Det är konstigt ibland, hur snabbt man kan känna att något är rätt, att "här ska jag vara" men så känner jag. Fasen, så här skulle jag alltid vilja leva.

Lite bilder får ni så ni kan få en liten inblick, har inget på vårt rum, men det kommer.


Min cykel och vårt hus

Monster och utsikt från vårt rum

En dålig bild på mitt jobb och det kända "light house" som är en 45 min gång till från huset, UPPFÖR!

 

Att leva lyx, i några timmar

Igår efter ett svettigt pass på jobbet stod julfest på schemat. Har inte gjort mig "fin" eller blivit inbjuden på något event på superlänge. Så behövde till och med gå och köpa en klänning, då inget i min resväska kändes lämpligt.
Sminket har jag knappt rört på månader, men var kul att få fixa till sig lite.

Det var som sagt jobbet som Stina fick, som ordnade julfesten. Den var på salongen och det var verkligen lyx hela kvällen.
Vi fick goodibags, hårmassage, gott vin och oslagbar tapas. Var mer som ett mingel, så vi minglade loss.

Trotts mitt nyinköp av klänning kände jag mig minst uppklädd, alla vara så fina i både håret och klädmässigt. Men var riktigt kul att gå runt och bara titta på folk.
Efter åkte jag hem till Stina och vi pratade och kom på att det är jul SNART. Får se om vi kan fixa ihop ett svenskt julbord eller liknande.

Nu är jag precis tillbaka kommen från stranden och ska duscha innan jag jobbar 3-7.

Förresten, VI HAR FÅTT ETT RUM. Inflytt på söndag, jag får berätta mer om det senare!

I en rasande fart

Det har minst sagt varit intensiva dagar och jag har hunnit blivit juice-mästare, nyfriserad och fått nya vänner.

Jobbet går riktigt bra och jag har fått kläm på det mesta, kan göra juicer, smoothies och acaibowls i ett jäkla tempo. Självklart fick jag börja när det är en av de störta helgerna här, då det är något typ av lov så det kryllar med ungdomar. Men jag gillar det och en till svensk tjej här även börjat och vi klicka bra direkt.

Håret fick jag stylat av en annan svensk, Stina, hon var fantastisk och botade mitt stackars slitna hår. Det här blev väldigt spontant då hon behövde en modell till sitt provjobb på salongen, jag tackade såklart inte nej. Fräsch som skjutton i håret och gratis!? Är så nöjd och var underbart att bara sitta och snacka skit i frisörstolen.

Stina fick dessutom jobbet så vi blev medbjudna på salongens julfest på torsdag.

Och lägenhetsvisningarna rullar på, Victoria som jag jobbar med söker också rum så vi kanske flyttar in tillsammans. Vilket vore rena drömmen.

Som ni ser händer det tusen saker på samma gång så att ens hinna skriva ett inlägg är mirakulöst. Imorgon är min lediga dag och har bokat in mig på en halvdag surf/bada/barbecue utflykt. Kanske hade behövt en dag av bara vila, men blir nog svinkul!

När jag väl fått lite mer ordning på allt lovar jag bättre uppdatering här. Men ni vet iallafall att allt är bra, det är ju det viktigaste!

byron bay

Jag lever, jag mår prima - jag är i Byron Bay.
Jag har hunnit vara här i tre dagar och är kär. Det blev jag redan när bussen svängde in och jag såg stranden, de små söta butikerna, barfota människor springandes med sina brädor. Lite som ur en film, det här var ju paradiset. Samtidigt som jag skådade tjejer och killar, likt mig med sina cv:n som lika dom - springa runt. Så jag bestämde mig för att vänta med att dricka kokonöt på stranden och köra två intensiva dagar med jobbletande och boeendejakt. 
Sagt och gjort, har jag med mitt största smile gått runt och fått samma frågor så många gånger att det känns som svaret kommer flytande. Jag har provjobb imorgon på ett smoothie-ställe ett stenkast från stranden så jag hoppas, hoppas det går bra. Rum har jag varit och kollat på men inte riktigt hittat rätt än, men hoppas få det klart nästa vecka. Betalar just nu mer för att bo på hostel än vad jag skulle gjort om jag bodde i hus/lägenhet. Därav känner jag att jag gärna vill få det klart.

Men idag var första dagen jag belönade mig med att ligga i stranden, med en mango och dokumentär i öronen och bara göra ingenting. Jag andades ut, det kommer lösa sig. Jag vet att det är här jag vill bo, här vill jag starta ett "liv" och här känner jag mig hemma. 
Efter jobb och lägenhet har jag skrivit SURF i mitt anteckningsblock (vilket är inne på sista sidorna redan) . Och det går inte att vilja göra annat här, det ser så fruktansvärt kul ut att jag blir avundsjuk av att bara kolla. Jag måste boka in några lektioner då jag knappt minns något från surfcampen jag var på (för mer än ett år sen haha), men sen så blir det nog att köpa en egen bräda och köra all in.
Dessutom måste en cykel införskaffas då alla lägenhet/hus ligger minst 3 km från "stan" så blir mycket lättare att ta sig runt på två hjul. 

Förövrigt är det en väldigt chill, semester-känsla över Byron. Det kryllar med ungdomar, alla barfota, och de blir chockade om du beställer vatten istället för öl. Jag kan nog inte ge er fullt omdöme än efter mina tre dagar här. Men för mig är det såhär det ska vara att leva.

Vi hörs!

 

En "sån"

Det var Gill och jag, jag hade precis beställt en rödbetslatte och lagt benen i kors på den lilla soffliknande bänken.
”How’s going” frågar Gill, vilket motsvarar typ ”Hej hur är det?”, bara det att jag aldrig fått in ett enkelt svar tillbaka.
Jag tycker ju inte riktigt att ”bra” ger svar på frågan och där har min Sverige-hjärna låst sig.
Gill skrattade bara, det här har ju hänt förut. Och hon svarar automatiskt att hon i alla fall mår bra.

Vi har inte setts på ett par veckor nu och det finns massor att prata om, hon är ingen ”backpacker” som jag kallas och tycker jag är svincool som endast har en resväska och ett pass.
”I wish I was like that” har hon sagt (med många andra).
- Det önskade jag med.

Dagarna innan hade jag suttit och letat lite jobb och fyllt i en sån här typisk ansökningsform för: ”vi söker inte just nu, men skicka in ditt cv ändå”
Så kom frågan, vad ser du dig själv om ett år.
Jag började mata in ett svar, stoppade, tänkte, ett ÅR? Jag vet inte ens vad jag ska göra om en timme, imorgon, om en vecka eller en månad.
Började ett sånt typiskt målmedvetet svar, men raderade. Alltså, vad gör jag om ett år, vart är jag, med vem – jag vet inte!
En liten panik kår drog sig genom kroppen.

Den typiska Mamma-frågan ekade, ”vad vill du göra då?”
Mitt visum för Australien kommer ha gått ut, vill jag vara en sån som jobbar - nej. En sån som pluggar – om jag visste vad, så nej.
Vad vill jag? Jag vill nog vara en sån som surfar. Det blev tillslut svaret i den lilla blanka rutan.

”Sa jag förresten att jag funderar på att säsonga i Canada?”
Gill hostade till (kan vara av latten, de var en jäkligt udda smak ändå) men skrattade och undrade när jag bestämt mig för det.
Ja, det hade ju varit igår när jag satt barfota på hostelet, sippade på ett pissäckligt rödvin och någon berättade att det var ”fett”.

Jag trodde du tänkt jobba som reseledare, Gill avbröt den omedvetna tystnaden.
- Maybe I can do both?
Gill skrattade igen. Hon är en riktigt bra vän. Inte en sån där ifrågasättande och tråkig. Hon tycker bara jag är supercool och öser på med mer energi än rödbetorna i latten. Det var nog därför jag bokade in kaffe med just Gill.

Men jag förstod då, när jag sa det, att jag måste låta som en sån där, ja, en sån som Gill och många andra vill vara.
En ”sån” som jag också ville vara, men som jag tydligen är nu. När han (utan namn) berättade om sin vinter i Canada tänkte jag, att en ”sån” vill jag nog vara. Och vill man bli en ”sån”, är det faktiskt inte svårare än att bara bli det.

Jag kommer nog även vara en ”sån” som har ett alldeles utmärkt målmedvetet svar på vad jag gör om ett år – men en ”sån” är jag inte just nu.