Lovisaferngren!

en kopp pulverkaffe

Jag tycker många har en sådan överdriven bild på "lycka" att man måste ha så mycket för att kunna uppleva det. Och att trotts allt man har, ska man ha mer, fast inte för mycket. Många gånger när jag är glad, tänker jag att "jag hade ju faktiskt kunna vara lite gladare om..." Det är väl känt att vara typiskt svenskt, att aldrig vara riktigt nöjd. Jag tror jag skrev det i ett av mina första inlägg här, att jag alltid jämfört mig andra. Har jag gjort något bra, hittar jag innan jag ens hunnit suga på stoltheten i några sekunder, någon som gjort det bättre. 

Jag kan ju inte spekulera hur jag hade varit om jag inte gjort denna resa, det behöver inte vara den som förändrat mig. Jag kanske hade ändrat syn hemma med. Men här låter jag mig själv, vara nöjd. Jag skriver ofta i mitt anteckningsblock "du är grym Lovisa" och jag skäms inte. Självklart finns det någon som har det bättre än mig i Byron, som har åstadkommit mer, haft roligare och är snyggare. Men när jag satt i morgonsolen med en kopp pulverkaffe imorse, var det nog fasen "lycka", som strömmade i min kropp.

Jag riktade ansiktet så att vartenda solstråle skulle värma upp mitt nyvakna ansikte. Det här var nog det godaste kaffet jag druckit.
Det fick mig reflektera, vad som gör livet eller pulverkaffet så magiskt gott, är för att jag låter det vara sådär gott.

här på min gata i stan

Dagarna kan inte räknas till särskilda många här i Byron, men varje dag har varit så fullspäckad. Den här eftermiddagen är i princip den enda jag haft utan planer eller saker som måste fixas. Och visst har jag fått mycket gjort, jag har ett rum i ett underbart fint hus, ett gymkort, ett fulltids jobb och en röd liten cykel. 
Jag bor med Victoria en svensk tjej och även min arbetskollega, vi sa första dagen på jobbet "ska vi flytta in tillsammans?" och så blev det.
Vi bor i ett vitt stort hus med fyra andra, helt otroliga människor och Monster (en mopps). Vi har en tatueringsstudio i källaren, får live musik av Sam som skriver egna låtar och låna Monster när vi vill. Huset ligger på en liten "kulle" så vi har en helt sjuk utsikt. Vårt rum är superstort och vi har en varsin säng.Jag blev kär från första stund och är fortfarande helt förälskad.
Vi bor två km från "stan" och har fem min till en lugn strand, jag har köpt mig en cykel så tar mig bara några minuter till jobbet. Så nu är livet riktigt bra, jag bara älskar Byron! Människorna, miljön allt får mig vilja nypa mig i armen. Det är konstigt ibland, hur snabbt man kan känna att något är rätt, att "här ska jag vara" men så känner jag. Fasen, så här skulle jag alltid vilja leva.

Lite bilder får ni så ni kan få en liten inblick, har inget på vårt rum, men det kommer.


Min cykel och vårt hus

Monster och utsikt från vårt rum

En dålig bild på mitt jobb och det kända "light house" som är en 45 min gång till från huset, UPPFÖR!

 

Att leva lyx, i några timmar

Igår efter ett svettigt pass på jobbet stod julfest på schemat. Har inte gjort mig "fin" eller blivit inbjuden på något event på superlänge. Så behövde till och med gå och köpa en klänning, då inget i min resväska kändes lämpligt.
Sminket har jag knappt rört på månader, men var kul att få fixa till sig lite.

Det var som sagt jobbet som Stina fick, som ordnade julfesten. Den var på salongen och det var verkligen lyx hela kvällen.
Vi fick goodibags, hårmassage, gott vin och oslagbar tapas. Var mer som ett mingel, så vi minglade loss.

Trotts mitt nyinköp av klänning kände jag mig minst uppklädd, alla vara så fina i både håret och klädmässigt. Men var riktigt kul att gå runt och bara titta på folk.
Efter åkte jag hem till Stina och vi pratade och kom på att det är jul SNART. Får se om vi kan fixa ihop ett svenskt julbord eller liknande.

Nu är jag precis tillbaka kommen från stranden och ska duscha innan jag jobbar 3-7.

Förresten, VI HAR FÅTT ETT RUM. Inflytt på söndag, jag får berätta mer om det senare!

I en rasande fart

Det har minst sagt varit intensiva dagar och jag har hunnit blivit juice-mästare, nyfriserad och fått nya vänner.

Jobbet går riktigt bra och jag har fått kläm på det mesta, kan göra juicer, smoothies och acaibowls i ett jäkla tempo. Självklart fick jag börja när det är en av de störta helgerna här, då det är något typ av lov så det kryllar med ungdomar. Men jag gillar det och en till svensk tjej här även börjat och vi klicka bra direkt.

Håret fick jag stylat av en annan svensk, Stina, hon var fantastisk och botade mitt stackars slitna hår. Det här blev väldigt spontant då hon behövde en modell till sitt provjobb på salongen, jag tackade såklart inte nej. Fräsch som skjutton i håret och gratis!? Är så nöjd och var underbart att bara sitta och snacka skit i frisörstolen.

Stina fick dessutom jobbet så vi blev medbjudna på salongens julfest på torsdag.

Och lägenhetsvisningarna rullar på, Victoria som jag jobbar med söker också rum så vi kanske flyttar in tillsammans. Vilket vore rena drömmen.

Som ni ser händer det tusen saker på samma gång så att ens hinna skriva ett inlägg är mirakulöst. Imorgon är min lediga dag och har bokat in mig på en halvdag surf/bada/barbecue utflykt. Kanske hade behövt en dag av bara vila, men blir nog svinkul!

När jag väl fått lite mer ordning på allt lovar jag bättre uppdatering här. Men ni vet iallafall att allt är bra, det är ju det viktigaste!

byron bay

Jag lever, jag mår prima - jag är i Byron Bay.
Jag har hunnit vara här i tre dagar och är kär. Det blev jag redan när bussen svängde in och jag såg stranden, de små söta butikerna, barfota människor springandes med sina brädor. Lite som ur en film, det här var ju paradiset. Samtidigt som jag skådade tjejer och killar, likt mig med sina cv:n som lika dom - springa runt. Så jag bestämde mig för att vänta med att dricka kokonöt på stranden och köra två intensiva dagar med jobbletande och boeendejakt. 
Sagt och gjort, har jag med mitt största smile gått runt och fått samma frågor så många gånger att det känns som svaret kommer flytande. Jag har provjobb imorgon på ett smoothie-ställe ett stenkast från stranden så jag hoppas, hoppas det går bra. Rum har jag varit och kollat på men inte riktigt hittat rätt än, men hoppas få det klart nästa vecka. Betalar just nu mer för att bo på hostel än vad jag skulle gjort om jag bodde i hus/lägenhet. Därav känner jag att jag gärna vill få det klart.

Men idag var första dagen jag belönade mig med att ligga i stranden, med en mango och dokumentär i öronen och bara göra ingenting. Jag andades ut, det kommer lösa sig. Jag vet att det är här jag vill bo, här vill jag starta ett "liv" och här känner jag mig hemma. 
Efter jobb och lägenhet har jag skrivit SURF i mitt anteckningsblock (vilket är inne på sista sidorna redan) . Och det går inte att vilja göra annat här, det ser så fruktansvärt kul ut att jag blir avundsjuk av att bara kolla. Jag måste boka in några lektioner då jag knappt minns något från surfcampen jag var på (för mer än ett år sen haha), men sen så blir det nog att köpa en egen bräda och köra all in.
Dessutom måste en cykel införskaffas då alla lägenhet/hus ligger minst 3 km från "stan" så blir mycket lättare att ta sig runt på två hjul. 

Förövrigt är det en väldigt chill, semester-känsla över Byron. Det kryllar med ungdomar, alla barfota, och de blir chockade om du beställer vatten istället för öl. Jag kan nog inte ge er fullt omdöme än efter mina tre dagar här. Men för mig är det såhär det ska vara att leva.

Vi hörs!

 

En "sån"

Det var Gill och jag, jag hade precis beställt en rödbetslatte och lagt benen i kors på den lilla soffliknande bänken.
”How’s going” frågar Gill, vilket motsvarar typ ”Hej hur är det?”, bara det att jag aldrig fått in ett enkelt svar tillbaka.
Jag tycker ju inte riktigt att ”bra” ger svar på frågan och där har min Sverige-hjärna låst sig.
Gill skrattade bara, det här har ju hänt förut. Och hon svarar automatiskt att hon i alla fall mår bra.

Vi har inte setts på ett par veckor nu och det finns massor att prata om, hon är ingen ”backpacker” som jag kallas och tycker jag är svincool som endast har en resväska och ett pass.
”I wish I was like that” har hon sagt (med många andra).
- Det önskade jag med.

Dagarna innan hade jag suttit och letat lite jobb och fyllt i en sån här typisk ansökningsform för: ”vi söker inte just nu, men skicka in ditt cv ändå”
Så kom frågan, vad ser du dig själv om ett år.
Jag började mata in ett svar, stoppade, tänkte, ett ÅR? Jag vet inte ens vad jag ska göra om en timme, imorgon, om en vecka eller en månad.
Började ett sånt typiskt målmedvetet svar, men raderade. Alltså, vad gör jag om ett år, vart är jag, med vem – jag vet inte!
En liten panik kår drog sig genom kroppen.

Den typiska Mamma-frågan ekade, ”vad vill du göra då?”
Mitt visum för Australien kommer ha gått ut, vill jag vara en sån som jobbar - nej. En sån som pluggar – om jag visste vad, så nej.
Vad vill jag? Jag vill nog vara en sån som surfar. Det blev tillslut svaret i den lilla blanka rutan.

”Sa jag förresten att jag funderar på att säsonga i Canada?”
Gill hostade till (kan vara av latten, de var en jäkligt udda smak ändå) men skrattade och undrade när jag bestämt mig för det.
Ja, det hade ju varit igår när jag satt barfota på hostelet, sippade på ett pissäckligt rödvin och någon berättade att det var ”fett”.

Jag trodde du tänkt jobba som reseledare, Gill avbröt den omedvetna tystnaden.
- Maybe I can do both?
Gill skrattade igen. Hon är en riktigt bra vän. Inte en sån där ifrågasättande och tråkig. Hon tycker bara jag är supercool och öser på med mer energi än rödbetorna i latten. Det var nog därför jag bokade in kaffe med just Gill.

Men jag förstod då, när jag sa det, att jag måste låta som en sån där, ja, en sån som Gill och många andra vill vara.
En ”sån” som jag också ville vara, men som jag tydligen är nu. När han (utan namn) berättade om sin vinter i Canada tänkte jag, att en ”sån” vill jag nog vara. Och vill man bli en ”sån”, är det faktiskt inte svårare än att bara bli det.

Jag kommer nog även vara en ”sån” som har ett alldeles utmärkt målmedvetet svar på vad jag gör om ett år – men en ”sån” är jag inte just nu.

 

 

Freo to Byron

Det värsta med att inte hinna skriva här, är att när jag väl sen skriver hänger ni nog inte med. 
Men, jag befinner mig ju i Perth. Faktiskt utanför i en liten mysig stad som heter Fremantle. Här finns de allra sötaste butikerna, caféer som gör de godaste kakorna och klubbar som gästas av de okända talangerna. Ett ställe som gör dig varm om hjärtat och du vill inte gå in.

Det är min fjärde dag här och mina dagar har bjudit på lite av allt. Första dagen fick jag (som alltid) småpanik, så direkt efter jag hoppade ur Brian och lämnat väskan, skrev jag ut mitt CV och vandrade runt. Utan att ens hinna reflektera över om jag ville bo här.

Så andra dagen lämnade jag Cv:t hemma och vandrade istället runt i timmar och försökte "smaka" på stället. Tredje dagen fick jag spontant jobb på en biltvätt, så jobbade några timmar haha och tog även ett beslut. Att lämna.

Jag lämnar på tisdag. Onsdagsmorgon är jag i Byron Bay. Det låter säkert helt spontant för er, men jag har ägnat varje vaken minut att tänka på det. Freo är underbart, de har en supermysig hamn och som jag sa en jäkla härlig "vibe". Men jag vill ha strand, avkoppling och surf. Så då passar Byron bättre helt enkelt (hoppas jag).
Så dessa dagar ska jag endast (note för mig själv) ha semester. Blir att åka in till city idag, brunch med Gill på söndag, unna mig något nytt osv.

Hur mår jag? Finemang, ensamtiden behövdes och även om det låter vansinnigt hektiskt har jag njutit här i Freo. Jag är ju jag, folk runt omkring mig skrattar, "du har ju inte ens varit här i en vecka och ändå fått mer gjort än många". 

 

 

En västkust senare

Jag tror det är runt 2300 km Brian's fyra slitna hjul avklarat. Jag tror nog det är ännu mer, mycket mer kanske, kilometerräknaren gav upp på vägen. 

Han överlevde det iallafall, med nöd och måtta och så gjorde även jag. För jag sitter ju här, skräddare på ett hostel och försöker suga in verkligheten. Att jag är framme, jag är här.
Västkusten blev en upplevelse så mycket större än jag trott. Inte bara har vi sett så mycket att hjärnan fortfarande försöker ta in det, inte heller har vi bara kört så många mil att det fortfarande krampar i högerfoten utan jag har levt ett liv utan att ha en "fortsättning". 

Det tog oss en vecka, snabbare än många gör denna resa på. Mest berodde det på att vi plöjde så många kilometer vi kunde varje dag, vi stoppade inte heller på alla ställen, vilket berodde lite på väder och lite på vad som kändes värt att se.  Men alltså jag är chockad över vad västkusten hade att erbjuda, MAGISKT! Sen var det ju bara det att mellan dessa ljusklimpar är det runt 50 mil. Vilket var kul. I början. Men det är inte så jävla exalterade att se röd sand och en väg som aldrig tar slut 5 h i sträck 7 dagar i rad.

Dessutom på grunt av Brian's skick, låg vi i 90 km/h medans alla andra swishar förbi i 130... Och det bilar som vi ändå lyckades köra om, kom ifatt oss när vi stannat för att fylla på oljor, kolla däcken, fylla på bensin för hand osv.

Det har varit en sån oklar upplevelse, aldrig kunna slappna av riktigt, vi visste inte om Brian skulle starta, vart vi skulle sova eller om vi skulle klara det till nästa mack. Men varje gång vi väl kom fram, försvann allt. När vi såg sköldpaddor precis vid strandkanten, en knallröd sol vakna och lysa över landet eller snorkla och säga hej till alla fiskar i "hitta Nemo". Det har varit värt allt! Men det har självklart varit utmanade, inte bara Brian isig utan även att tvingas vara med någon 24/7. Minerva är en grym tjej, hon gav mig inspiration och vi har skrattat otroligt mycket. MEN. Vi är olika och har gått varandra på nerverna. Vilket jag tror alla gör, vare sig man varit bästa vänner hela livet.
Så alla dessa kilometrarna senare kan jag inte säga annat än "halleluja" för ensamhet. 

För nu är jag ju här. Och ja, det är lite skrämmande. Vad ska jag göra, vart ska jag bo, vem ska vilja vara min vän?
Dags att ta ett djupt andetag, köpa ett antecknings block och se vad Lovis tillför Perth.

Vi hörs snart!

We are so ready

Efter stressiga dagar och ren panik-känsla är äntligen Brian redo. Likaså Min och jag. Och han är så fin vår lilla van och allt är inhandlat så vi är så redo att "hit the road". Jag har haft en bergodalbana känslomässigt, alltid väldigt jobbigt att lämna allt tryckt. Och stundtals undrar jag om jag verkligen kommer klara detta. Barnen har fåttsin bok somde älskar och lite tårar har droppat från kinder, men en ny superhärlig aupair är här. Der finns ingen återvändo - nu kör vi!

Läskigt söta

Då vi skulle vara uppe längre än läggdags bad Julia mig klä tjejerna i pyjamas. Jag tyckte der var lite tråkigt - det är ju ändå halloween. Men så hittade jag dessa björnpyjamaser, och ja, läskigt söta blev dem i alla fall. Vi var och såg en halloween show och samlade lite godis. Lyste i barnens ögon och jag var lika exalterad själv!

nu går det undan

Det känns som allt händer just nu, så mycket som snurrar i huvudet och jag är stressad men ändå cool-lugn.
På tisdag drar jag, inte bara lämnar jag familjen och allt vad det innebär, utan jag ska resa runt i en van hundratals mil. Så mycket frågor, så lite svar. Nu är iallafall de nödvändigaste sakerna köpta, Minerva (min resekompanjon) är i fullgång att göra vanen hemtrevlig och jag har påbörjat packningen. 
Mitt i allt det här, tyckte ju jag det var en bra idé att hinna med scrapbooken till familjen. Och jag är totalt hopplös när det kommer till såna här saker. Vill helst sitta i flera timmar och pyssla och se till så varje sida blir helt perfekt. Tror ni jag har tid med det nu? Nej! Ändå har jag ägnat fler timmar till de än vettiga saker som MÅSTE göras.
Gaaah, blir galen på mig själv. Försöker också njuta av sista tiden med mina busfrön, men det är så mycket som händer att jag har svårt med det.

I lördags blev det iallafall Halloween fest, kände att jag behövde komma ut och tänka på annat. Var riktigt roligt, söndagen bestod av planering av resan och köpa de viktigaste. Ikväll ska jag och barnen fira lite halloween och jag ska försöka gosa ihjäl mig med dem.
Sen är det bara tre dagar kvar av veckan och antar att helgen kommer bestå av packning och få i ordning bilen. Jag är megataggad på den här resan, trotts att vi inte har aircon eller någon aning på hur det kommer sluta. Roadtrip i Australien har varit på min bucketlist, och snart kan jag bocka de med!

 

näst sista veckan

Näst sista veckan är inledd och jag har hittat en bil att resa med! En brittisk tjej och hennes van "Brian" blir min resekompanjon till Perth. La ut en annons och har nu fått massor med svar, men den här tjejen var först och vi möttes upp på en kaffe. Vi klickade direkt och nu är jag SÅ taggad. Hon har en van med två säten och en dubbelsäng i bak, så vi kommer alltså leva riktigt campingliv under vår resa ner. Vi lämnar den 6:e eller 7:e och har ingen riktig tidsbegränsning men ungefär två veckor räknar vi på.
Så nu är det full igång, att försöka få i ordning allt. Vanen är inte utrustad med diverse campingutrustning, så det är lite som måste köpas och fixas. Och i lördags hittade jag även två superhärliga grabbar som ska göra samma trip, så de kommer förhoppningsvis komma med oss. De hade två riktigt bra bilar och ALL utrustning du kan komma att tänka på, så vore skönt om de åkte med oss ifall något skulle hända. Så nu känner jag hur hela jag sprudlar, så taggad men även nervös. 

Helgen har varit underbar, lördagen åkte vi till en kompis hus som var MAGISKT, det var ett gammalt B&B och hade världens utsikt. Dessutom var huset som ett trähus, du var liksom utomhus även fast du var inne. Men där tog vi alla sorters uppblåsbara föremål och vandrade ut i sanden. Sen väntade vi på tidsvattnet och fick oss en 30 minuters åktur. Helt underbart och när jag låg där, tänkte jag att "det här är livet". Efter det låg vi i poolen och drack drinkar.
Jag och Gill tog oss hem och gjorde oss sen i ordning för oktoberfesten som var riktigt rolig. Söndagen tog jag sovmorgon och började göra lite research på resan till Perth. 

Nu ska jag och Poppy på simlektion, vi får höras mer sen!


(vågade inte ta med telefonen när vi flöt runt, men här kommer två från poolen)

fredag igen

Fredagen är här igen och den här veckan bara rusade förbi. Vi har inte gjort något särskilt, bakat, badat och fikat hela veckan i princip. Lite separationsångest har kommit, så det blir mycket gos också. Helgen vankas oktoberfest samt lite andra aktiviteter. Vi har hört att man kan gå ut och lägga sig på uppblåsbara badleksaker, vänta in tidsvattnet och sen flyta tillbaka in till stranden, så det blir kanske lördagsmorgonens aktivitet. Inget förvånar mig längre och jag hittar gärna på roliga saker innan jag lämnar. 
Har dessutom tänkt ge familjen en scrapbook med foton och minnen från min tid här, så nu väntar jag på fotona så jag kan börja! Kommer nog bli lite tajt, men hoppas hinna med det så gott som det går.
Ha en fin helg!


(såhär ser mina arbetsdagar oftast ut)

 

Försök stoppa mig då trygghet

Det är dags, återigen meddela mormor att hon inte kan skicka mer kort, det finns liksom ingen adress.

Väskan som jag nog lite taktiskt, undermedvetet, gömt (så gott det går alltså), börjar nu skava i ögonvrån. Månader har ju tydligen blivit veckor, som imorgon tydligen går ner på ensiffriga dagar.

Snart är det där ”hejdå:et” sagt, min rygg och stora väska på vift i ny riktning. Det är ju långt ifrån första gången jag och väskan hamnat där. Vi har nog kommit upp i en bläckfisks armar ungefär. Det känns lika jävligt ändå, enkelt beskrivet som mitt bungyjumphopp.
Jag får en idé, bokar, adrenalinet sprutar, jag är så megataggad och kan inte sluta gå runt med de där flinet. Men för varje kalenderblad som rycks, rycker det även i smilbanden, de rör sig långsamt mot en mer raklång riktning.
Så står jag där, på avsatsen. Jag kan nog påstå, utan särskilda kunskaper i biologi, att människans kropp funkar såhär. Den strider emot. ”INTE tänker du väl ta det där steget? ” Hjärnan ropar ”Stanna här!!! På den trygga platsen, du vet inte vad som väntar där nere!!!”
 Och det vet jag inte. Men nästa sekund faller jag.

Trygghet har funnits i mitt liv enda sen jag lämnade säkerhetskontrollen på Arlanda. Det måste ju vara naturligt att jag söker mig dit, att jag känner ett obehag när jag lämnar den. Och jag hade ju kunnat stoppa där, vid obehaget, de sa i alla fall det på bungyn, man fick dra sig ur, backa ett steg.
Men då finns den där lilla delen i mig, att jag kan ju faktiskt aldrig veta, om gräset är grönare på andra sidan, eller stränderna vitare, om jag aldrig går dit.
Ibland hamnar jag på gräsliga platser med ständig ånger. Men det är aldrig vad jag minns.
Jag vet att jag kommer ångra mig på vägen, typ när jag sitter och tvättar kläderna i havet med ett tvättmedel som är så billigt att det inte ens blivit doftsatt. Eller när kostcirkeln består av fyra olika smaker på snabbnudlar, jag vet det.

Men jag vet också, att det är de här minnena jag kommer skratta åt senare.

Den här gången handlar det inte om några fåtals sekunders fall, det kommer hinna komma upp otaliga tankar i huvudet. Men lika snart sitter jag ju där och meddelar en ny adress till mormor. Med ett tillägg på en historia som hon nästan trillar ur rullatorn av.

 

Ja, jag är vettskrämd.
Men bu, försök stoppa mig då trygghet.