Lovisaferngren!

Veckan som var

Ännu en vecka har passerat och jag känner mig i stunder som en riktig småbarns-mamma, som somnar strex efter klockan åtta med datorn i famnen, haha. Så därav har bloggandet fått lida, antar att jag kommer in i det snart, men dem har verkligen så mycket energi och vi gör något varje minut.  
Veckan som varit kommer här:

Måndag:
Består endast av Poppy, så vi startade dagen med att pyssla. Det fick toppbetyg hos oss båda, en drake, en manet och en Poppy insmord i lim - blev slutresultatet. Sen hade Poppy simlektion och vi avslutade dagen med ett kvällsdopp på stranden.

Tisdag: 
Två barn igen och fullrulle, startade med att baka kakor, som var kul tills jag satte dem i ugnen. SÅ ville dem inte ha kakorna (förmodligen för att dem gillade degen) och det blev en stor gråtfest, enda tills de var klara och dem fick smaka på kakorna. Efter det gick vi till biblioteket för sagostund. Det blev mer lek än lyssna på sagor, men det gör ju inget. Tycker de hänger så mycket framför tv:n så försöker få ut dem på lite annat...

Onsdag:
Oh, här gjorde jag veckans största misstag. Tänkte att vi kunde åka till en vatten-lekpark då jag hade bilen, så på med baddräkter, packa väskan och med super exalterade barn, så var den självklart stängd... Och ni kan ju förstå barnens missnöje, så Poppy vände på klacken och gick med bestämda steg till havet. Vilket självklart inte var planen, för att ha en liten på armen och en trotsig 3åring som inte kan simma (!!) springandes till vattnet, var inte att föredra. Svettiga 25 minuter innan jag lyckades knäppa fast dem i bilen igen.

Eftermiddagen gick vi därför till ett Café och åt glass (som tack gode, hade öppet) älskar btw, att få klä barnen. Får massa komplimanger att dem är så fina och jag kan inte annat än att hålla med. Så söta!

Torsdag:

Medan Daisy körde en 3h nap målade jag och Poppy med vattenfärger, och avslutade med att spruta ner oss i vatten!
Sen bestämde vi oss för att prova vattenparken igen, som nu var öppen. Och OJ så kul dem hade, vi plaskade runt i timmar och båda somnade i bilen på vägen hem. Så en lugn eftermiddag, jag var minst lika trött jag!

 

Fredag:

Endast minstingen och vi körde en lugn dag men gick ut och åt lunch med mormor och morfar. Vi avslutade lite spontant med ett kort besök på lekparken igen (mest för att vi båda var så svettiga) Hon är så enkel att ha med sig, äter, sover, skrattar och så repeat. 

 

Nu är det lördag och jag har varit på stranden i princip hela dagen, ikväll ska det käkas skaldjur och sen ska jag ut med några andra au pairer.
Imorgon är planerna rätt lika och sen börjar veckan om, livet är rätt enkelt nu för tiden.
Jag stormtrivs verkligen här i Broome och är så glad att jag valde att ta mig till Västkusten, den är magisk!

 

Första veckan

Då var första veckan hör hos familjen över och jag ser framemot nästa. Trivs så bra och ungarna är väldigt lättsamma. I lördags gick jag ut med några andra aupairs och denna söndag har spenderats på stranden. Känns som de flesta inlägg framöver kommer bli ungefär likadana, om ni har något ni vill att jag ska skriva om, skriv gärna! Annars ska jag se vad jag kan baka ihop, roligare inlägg än såhär ska jag nog kunna fixa. Haha, vi hörs!

nyinflyttad

Igår flyttade jag in hos familjen, har ett stort rum med egen ingång och en för skön säng. Familjen är som jag sa innan, superhärlig och jag känner mig redan hemma. Idag blev första dagen ensam med kidsen, det är Poppy (3 år) och Daisy (1,5) och dem är så gosiga. Jag har dem från 8-5 måndag-fredag, och två dagar i veckan har jag bara en av dem. Jag har princip inga ordar, utan får lägga upp dagen hur jag vill. Idag var vi bara hemma, lekte i poolen och kollade på film. Vilket var precis lagom, när föräldrarna (Julia och Sam) kommer hem har jag fritid, så idag passade jag på att besöka gymmet. Tacos till middag, så jag har verkligen inget att klaga på.

Imorgon har jag dessutom bara Daisy så det blir nog en lugn och skön dag, sätter nog henne i vagnen och går runt en sväng i stan. Jag har ju aldrig haft hand om såhär små barn dagtid och mycket är helt nytt för mig. Daisy kan ju inte prata, vilket såklart gör saken svårare. Poppy däremot pratar gärna tills hon inte kommer på någonting mer. 
Jag är så förväntans full på kommande veckor och tänkte skriva en "dagbok" för att sen kunna ge föräldrarna.  Barnen gör och säger så mycket roligt, att det känns värt att skriva ner.
Trött blir man också. Herregud vad mycket energi dem har!
Därför blir det inte mer än såhär, min sköna säng kallar.

Campingutflykt

Förlåt för dålig uppgradering. Allt är bra här, nästan oförskämt bra. Jag är precis kommit tillbaka till hostelet efter en campingingupplevelse över det vanliga. Vi var fyra tjejer, en stor bil och packning som begav oss till ett ställe folk tipsat om. Jag tänker börja med hur makalöst fint det var och hur roligt vi hade, när vi väl kom dit. Det skulle bara vara en 1 h bort, men vi åkte (såklart) fel så det tog oss närmare 4 h. Men väl där kollade vi solnedgången och grillade korv och drack öl. Var så häftigt och det var bara vi och en annan bil där. Det fanns vaken toa, dusch eller täckning så det var verkligen att campa på riktigt! Dessutom kunde vi se Alla stjärnorna på himmelen från tältet, vilket var magiskt. Så vi var mer än nöjda när vi satte oss i bilen för att åka tillbaka, och då händer det som inte får hända. Vi ser en stor van som fastnat och stannar, den ber oss sedan att köra om dem. Men då det var djup sand och ingen av oss kände att vi vågade köra. Säger föraren av vanen att han kan köra... Han backar och tar sen sats och kör med full gas.. och självklart slutar det med att vår bil kraschar in i hans van. Bakljuset gick sönder och en stor buckla...Tårar och panik, då dem inte var de lättaste att ha att göra med. Men vi alla mår bra och har löst det nu. Alltid tråkigt när det ska sluta så, men hade fortfarande jordens häftigaste upplevelse och det tar jag med mig!

En campingutflykt över det vanliga

Förlåt för dålig uppgradering. Allt är bra här, nästan oförskämt bra.Jag är precis kommit tillbaka till hostelet efter en campingingupplevelse över det vanliga. Vi var fyra tjejer, en stor bil och packning som begav oss till ett ställe folk tipsat om.Jag tänker börja med hur makalöst fint det var och hur roligt vi hade, när vi väl kom dit.Det skulle bara vara en 1 h bort, men vi åkte (såklart) fel så det tog oss närmare 4 h.Men väl där kollade vi solnedgången och grillade korv och drack öl. Var så häftigt och det var bara vi och en annan bil där. Det fanns vaken toa, dusch eller täckning så det var verkligen att campa på riktigt!Dessutom kunde vi se Alla stjärnorna på himmelen från tältet, vilket var magiskt.Så vi var mer än nöjda när vi satte oss i bilen för att åka tillbaka, och då händer det som inte får hända. Vi ser en stor van som fastnat och stannar, den ber oss sedan att köra om dem. Men då det var djup sand och ingen av oss kände att vi vågade köra. Säger föraren av vanen att han kan köra...Han backar och tar sen sats och kör med full gas.. och självklart slutar det med att vår bil kraschar in i hans van.Bakljuset gick sönder och en stor buckla...Tårar och panik, då dem inte var de lättaste att ha att göra med. Men vi alla mår bra och har löst det nu. Alltid tråkigt när det ska sluta så, men hade fortfarande jordens häftigaste upplevelse och det tar jag med mig!

Här andas jag som bäst

Jag förstod redan när vi flög in över turkost vatten, palmer och den röda sanden, att här ska det krävas mycket för att göra mig besviken. I samma veva fälldes en liten trappa ut, istället för att kliva in i den där ocharmiga vit/gråa tunneln, klev jag nu direkt ut från planet och in på den minsta flygplats jag sett. 
Och ni vet när man slås av den varma luften, det känns som när man går in i en bastu, och du undrar några sekunder om man verkligen kommer kunna andas.

Då förstod jag, här ska jag vara.

Jag vet inte om det är den röda sanden som gör vattnet extra turkost, eller om det är jag som befunnit mig utan havet för länge - men det är utan tvekan den finaste strand jag någonsin sett.
Och lugnet, jag skulle göra mycket för att få ha det här lugnet runt mig resten av mitt liv. Tre dagar och jag har fortfarande inte sett något annat än flip-flops på fötter. Tre dagar och jag måste fortfarande stanna, ta ett andetag, och försöka suga in verkligheten när jag går till stranden. Alla ler, det bara går inte att göra annat.

Och så lukten, ni vet lukten av semester, solkräm, hav och andra ingredienser som inte går att definiera utan bara finnas på särskilda platser.

Jag är chockad över Broome, det är så fint, den närmsta plats till paradis jag någonsin kommit.

Nu sitter jag lite solbränd på hostelet, som har bungalow liknade rum, vattenmelonen smakar ovanligt bra och så gör även livet.
Börjar inte jobba hos familjen förrns nästa vecka, men mamman hämtade mig på flygplatsen och jag fick träffa hela familjen. Döttrarna är nästan olagligt söta och familjen verkar superhärlig. 

Alla säger åt mig att jag bara måste se solnedgången på stranden, då den ska vara gränslöst vacker, man kan även se den genom en kamelridning. Det var min plan för ikväll, men så frågade familjens gamla Aupair om jag ville följa med dem ut. Så solnedgången får vänta, har ju minst tre månader här - så jag känner ingen brådska.

Jag tror jag hör hemma i värmen, att den liksom behövs för att jag ska må bra. För i själva nuet mår jag så bra och kan verkligen slappna av igen.
Så trots den där panik-känslan av att inte kunna andas när jag klev ut planet, vet jag, att här, andas jag som bäst.

Mer bilder kommer, men det är svårt att förstå att jag befinner mig i samma land!

Ett år till?

Kanske har glömt berätta det, men mitt andra års visa blev godkänt i veckan! Vilket menas att jag får stanna här ytterligare ett år och jobba/resa - vilket såklart känns underbart!
För er som inte vet, måste man utföra 3 månaders farmjobb för att kunna bli beviljad ett andra års-visa.
Jag fuskade ju lite då jag inte jobbade på farmen och var lite smånervös att inte bli beviljad (även om jag hade alla "bevis") men nu kan jag andas ut och njuta av ett helt till år!

Jag vet att många undrar när jag kommer hem, och jag sitter inte och håller det hemligt. Jag vet ärligt inte! Det jag vet är att jag inte är klar här, och det får räcka som svar just nu.

Pumps VS flip-flops

"Wow that dress with a pair of black pumps, and you killing it"
Sa expediten..

Happ.. jag som tänkte flip-flops..,
Men det är alltid kul att hitta något att försöka trycka ner i min redan överfulla resväska.
Fyndade denna för 100:- och nu behövs solbrännan bara jobbas upp igen!

Pink hair don't care

Intar nu Brisbanes gator med rosa lockar! Fick förfrågan att vara hårmodell för en frisör som skulle delta i en tävling med temat "pastellfärger". Min första insting sa "nej".

Jag är super petig när det kommer till mitt hår och det är få som får tillgång att röra. Samtidigt som jag är nyfiken och spontan. Och mina toppar var typ det sorgligaste ni sett, efter att ha utsatt dem för sol, hav och plattång. Så jag svarade tillslut ja.

Och hann ju ångra mig typ sådär 10 gånger under de 6,5 h jag satt där. Men jag älskar det!
Färgen kommer sitta i max 6 veckor, vilket känns precis lagom.

och tro det eller ej, men jag behövde inte betala någonting!?
Fick dessutom mat, fika och handmassage. Kände mig verkligen som en prinsessa.

4 dagar kvar här i Brissy nu och lite nervig inför Broome är jag allt.

Från 12:e plats till 164:e

Kroppen är liksom inställd på att vakna 06.30 på lördagsmorgon för att springa Parkrun. Så självklart fick det bli så!
Från min tolfte plats förra veckan till en 164:e idag, det låter värre än vad det är. Parkrun här bestod av liiite fler människor.
Dessutom en mycket härligare springrunda, och det är verkligen med glädje folk springer. Man peppar de man tycker ser trötta ut och hejar in den allra sista i mål.

Perfekt sätt att börja dagen, som i och för sig inte är så händelserik. Jag ska besöka en matmarknad ikväll, som ska vara grym (hur man nu ens skulle kunna misslyckas)

Hoppas ni får en härlig helg/semester!

go queensland

En notis från alla facebook var från en svensk kille som undrade om jag ville hänga med dem och kolla på rugbymatchen på en bar. Lite osäker och nervös var jag ändå när jag klev in och spanade efter någon som skulle stämma överens med den fyrkantiga profilbilden. Nervositeten försvann dock lika snabbt, Jag vet inte om det bara är för vi är svenskar, men efter två meningar kändes det som vi varit bästa kompisar hela livet. Och "en-två öl på puben" slutade att vi traskade hem 06 på morgonen med några fler öl i bagaget. Men jag hade en superkväll, har inte varit ute eller faktiskt inte ens druckit på 3 månader, så det var kul att röja runt lite. Dessutom vann Queensland (Birsbane ligger i Qld) så ni kan ju tänka er vilket partyhumör folket va på!
Dagen efter gjorde vi inte mer än skratta åt "roliga" klipp på youtube, äta lasagne i sängen och somna var och varannan timme.  

Jag har även äntligen skaffat mig en ny telefon, och är typ lyckligast i hela världen. Min var såå trasig att jag hade 4-5 raseriutbrott dagligen. Var så exalterad över att faktiskt kunna se min familj när vi facetimea och att kunna lyssna på musik, ta bilder, spela spel, ah ni fattar. Jag har likt som när man fick en ny leksak som barn suttit i timmar och provat alla funktioner. Och på tal om barn, har jag dessutom köpt mig en hängselklänning, som jag känner mig väldigt barnslig i. Men det passar ju mig bra. 

 

 

Lossa säkerhetsbältet

”Klarar du dig nu då?”

Det var det sista Gen sa innan jag såg en suddig bil åka iväg och på ett ögonblick (bokstavligen) hade tåren lämnat ögonvrån för att hamna på kiden, och bilen var borta.
Kvar stod jag. Med min trasiga förbaskade resväska och telefonen med hostelets adress inställt. 

”Nej!” tänkte jag
Jag klarar mig inte!?”
Jag ville springa efter bilen, sätta mig i baksätet, spänna fast säkerhetsbältet. Och aldrig knäppa upp det.

Ja, vart ska jag egentligen börja? Att jag nu sitter i en av tjugo sängar i ett litet rum och överväger att bli lila-hårig. Eller att jag igår storgrät så personalen kom springandes, eller att jag för två dagar sen var chaufför i en lastbil lastad med en 10,000 liter vatten dunk?

Det spelar egentligen ingen roll var jag börjar, jag är lika förvirrad som ni.

Men jag befinner mig inte längre i Goondiwindi, hos mina tre busfrön, utan på ett hostel i ett rum jag delar med 19 andra, som i och för sig är ganska busiga dem med. 

Mina sista dagar i Goondi var hysteriska (men väldigt roliga) barnen hade lov, så vi bakade, busade, spelade tennis och bara njöt av ett oorganiserat kaos. Jag passade på att bli lastbilschaufför sista helgen då jag behövde hjälpa pappan på hans farm med att köra en lastbil (!!!) lastad med 10,000 (!!!) liter vatten. Alla lever, räcker nog att säga. 

Men där av, har tankarna gått åt att inte försöka välta i en lastbil, mer att jag aldrig mer skulle se min knottisar.  Trots att vi åt en middag med tårta, presenter och storkramades innan jag skulle åka. Och trots den 5 h bilresa med mamman, förstod jag inte förrns tåren nuddade kinden. Att nu var dem borta.

Det kändes mer eller mindre som att göra slut. Så när jag checkade in på hostelet och la mig i min säng, kände jag mig ensammast i hela världen. Och nu kom det inte en liten osynlig tår, nu forsade tårarna. Så mycket, att personalen kom och frågade om jag var okej.
Jag samlade mig och försökte gå och handla lite mat, men likt som efter ett avslut med pojk/flickvän så fick allt som påminde mig om familjen, tårarna att börja forsa igen. Jag förstod inte hur jag skulle klara mig själv i två veckor!?
Ledsen och aningen överdramatisk somnade jag utan att a bort sminket eller borsta tänderna (och tyckte SÅ synd om mig själv)

Men jag vaknade med ny energi. Och en full inkorg på Facebook. För sån som jag är, gick jag med i alla möjliga facebook-grupper och skrev inlägg om att jag var ensam. Och nu har jag så mycket olika alternativ att jag inte vet vad jag ska välja istället.

Allt är med andra ord bra, jag mår bra, har det bra, vädret är bra och jag är fanimig också rätt så bra. Nu väntar lite semester här i Brisbane innan flyget till Broome går nästa söndag.

Jag tror nog alla skulle behöva lossa säkerhetsbältet ibland (inte fysiskt, speciellt inte om ni åker med mig i lastbil), men för att se vad som finns på andra sidan.
Det är kanske inte alltid bättre - men det kan du ju aldrig veta om du inte provar? 

För er som fortfarande undrar om det lila håret, stay tuned

 

 

 

exempel x3

Veckorna fortsätter rulla på och det är lite konstigt att familjen lever ett helt vanligt liv, som för mig fortfarande är dagliga äventyr. Här kommer tre exempel från senaste veckan.

Korv med... mos?
Maten i Australien är inte super-wow, jag har förstått att kött, potatis och kokta grönsaker iallafall är Goondiwindi's favorit. Förutom det äter vi korv, minst två gånger i veckan. Och de säger korv med bröd, men det är inget korvbröd, utan vit toast... Vilket jag accepterade typ de 20 första gångerna, men nu tröttnade jag. Så jag tänkte att vi kunde prova korv, men någonting annat. Så jag föreslog korv med mos! Dem tyckte det var en väldigt udda kombination, men godkände det med deras kokta grönsaker. Jag hoppas jag kan fortsätta få familjen att prova lite nya saker, men en sak är säker. Jag kommer inte äta korv på ett bra tag när jag lämnat.

 

Galen supporter

Som sagt spelar dem inte fotboll här, utan det är rugby som gäller. Det finns också netball som är populärt bland tjejerna (typ kombination basket och handboll) och i helgen hade Kitty turnering. Jag kan säga, att jag vet redan nu att jag kommer bli en galen supporter till mina barn, för jag hejade som det inte fanns någon morgondag. De två andra drog i mig och tyckte det var kallt och tråkigt. Men jag släppte inte matchen med blicken, vilket gjorde att när jag grävde i väskan och tror jag ger Lulu hennes tjocktröja, hittar henne såhär senare.

 

Hon har en trädgård i sitt hår.

Trotts att det svider lite i Sverige-hjärtat, så gjorde jag absolut ingenting på midsommar. Det firas ju inte här och jag hade haft kaotiska dygn innan, men jag tänkte ändå att lite blommor i håret aldrig skadar. Fick lite udda blickar, och ett barn sa "Mum, look, she has a garden in her hair". Men fasen,jag kände mig nöjd.

 

 

så var jag här igen

Skräddare längst in i ett hörn, kaffekoppen är tom sen länge och jag funderar om gul och röd alltid varit en sån fruktansvärd färgkombination eller om McDonalds la grunden för det. Det spelar egentligen ingen roll för den ger mig ändå en varm,inbjudande och trygg känsla. Inte för att det heller egentligen spelar någon roll. Jag är här endast för wifi.

Det slår mig att jag förmodligen suttit såhär på fler McDonalds runt om i landet än vad en vanlig australiensare ens besökt. Många är imponerade över alla ställen jag varit på och ställen jag planerat att åka till. Paret jag städar hos har aldrig flugit eller varit utanför Australien, vilket för mig låter helkonstigt. Men sen inser jag att dem förmodligen tycker det är lika konstigt att jag flyger var och varannan vecka. Skillnaden är att det i deras ögon lyser avundsjuka, inte i mina.

Jag har rest sen mina knubbiga små ben kunnat stå, men när jag är såhär på egen hand inser jag hur mycket det finns att se, uppleva och hur mycket det ger dig. Jag tror inte någon utomstående skulle se så stor skillnad på mig, förutom lite längre hår, bättre solbränna och några fotlänkar. 
Men faktum är den här resan har gett mig så mycket tid att tänka, att det nästan känns obehagligt. Men genom allt tänkande kommer även så mycket förståelse. Jag förstår varför jag reagerat som jag gjort, men även varför andra tagit deras beslut.
Det gör mig inte alla gånger lyckligare - men så mycket starkare.

Med dem flummiga meningarna är det nog dags för mig att stänga skärmen och ta mig härifrån. Lika mycket som jag stör mig på färgkombinationen stör sig nog personalen på mig som sitter här på tok för länge och beställer på tok för lite.

(en bättre färgkombination)

När livet vänder

Med trasan i högsta hugg och huvudet inne i kanske 29:e kökslådan, spejande, skrubbande och fingertoppar som russin. När vi redan var tokstressade över att inte bli klara med allt i tid, kommer samtalet. Ni vet när man känner redan innan man svarat att något är fel, och alla muskler går på helspänn.

Jag har hela veckan hjälp en annan familj flytta, vi har varit fyra personer som varit uppe innan solen och hemma när den passat på att gå ner igen. Det har varit prio på att städa det gamla huset och få alla möbler till det nya huset.

Det var pappan i familjens syster som var i andra änden, hon grät inte bara utan skrek. För 2,5 månad sen gick hennes man bort i en tragisk jaktolycka. Nu hade hennes barn blivit påkörda av en bil påväg till skolan. På 30 sekunder blev allt kaotiskt, alla packade sina väskor och körde upp till Brisbane (dit barnen flögs i helikopter). 

Kvar blev jag, en mopp och en dammsugare.
Jag körde otadliga last med möbler som jag kämpade på och av min bil. Och om fingertopparna var russin innan så var de ännu skrynkligare efter resterande kökslådor, badrumslådor, garderober och väggar.
Jag lämnade lite innan midnatt och var tillbaka 06 igår morse i.

Helt otroligt nog har barnen klarat sig. Dem båda (5 och 7 år) har allvarliga skallfrakturer, lilla tjejen ska opereras idag och pojken sover fortfarande. Men läkaren trodde de skulle kunna bli helt återställda.
Så med glädjetårar åkte vi tillslut med sista lastet från ett färdigstädat hus

Hua, det har varit tunga dygn och jag fick en kalldusch av hur snabbt livet kan vända. 
Nu väntar en lååång sovmorgon imorgon och sen börjar nästa projekt då vi ska få ordning i det nya huset.

Men från att jag känt mig som världens sämsta medhjälpare (då jag som sagt inte är en superstäderska) kände jag mig väldigt hjälpfull. Jag får dessutom gratis kaffe och lunch varje dag, och extra pengar i fickan till nästa äventyr, som nu bestämt blir.... BROOME!!

Därför har ni inte hört av mig, men så fort jag får mer tid ska jag uppdatera mer.
Hoppas ni alla hade en underbar midsommar!


Världens bästa sovsällskap!