Lovisaferngren!

Slutet närmar sig

Dagarna här bara flyger förbi, tre veckor har redan gått och jag fattar ingenting. Men allt är underbart här i Broome. Jag lägger mycket tid på mig själv, gör saker som gör mig glad. Allt från träningspass, en morgonkaffe eller glassfest med barnen. Kikar lite fina kläder, spenderar timmar på stranden med podd i öronen och ja, uppskattar att vara här. 

Veckorna skiljer sig inte så mycket år, jag har träffat en amerikansk Au-pair som jag hängt med och barnen fortsätter leverera dagligt skratt.
Som ni märkt/märker börjar bloggen sakta försvinna. Det är ju ändå så, jag har inte mycket tid kvar nu. Hon som skrev sitt första nervösa inlägg om att åka iväg, åker snart hem igen.

Det är helknäppt att gå tillbaka och läsa mina första inlägg. Att se hur mycket jag upplevt och det som till början var en resa sedan blev ens ”liv”. Att jag, tog mig hela vägen hit. Galet. Jag tänkte lägga upp lite funderingar, tips, toppar och dalar för de som själva kanske vill åka. Eller bara som en dagbok för mig själv längre fram. 

Med det sagt, vet jag inte hur mycket ni hör från mig här. Men har ni frågor eller liknade är jag fortfarande tillgänglig. Hjälper gärna. Nu ska jag bara ta vara på dagarna och njuta till max. Säger det ingen, men Broome är verkligen ett paradis! 

 

My heart melts for you

Har så svårt för att väcka lilla Daisy efter hennes nap, jag menar kolla bara. Kan stå och kolla på henne i flera minuter. Sen har hon dessutom lagt beslag på Piggy (som är min),hon somnar inte utan lilla grisen.

Broome = Hoome

JAG ÄR TILLBAKA TILL BROOME! Och jag är så fantastiskt glad, Broome har en särskild betydelse och när jag klev av flygplanet, andades in den varma luften, kände jag bara "ahhh, jag är hemma". Så kom en blond, lockig liten figur springandes och mitt hjärta brast. Jag är tillbaka hos mina två busungar, som när jag lämnade, trodde att jag aldrig skulle träffa igen. Och dra mig baklänges vad de har växt! Daisy som kunde säga en handfull av ord, pratar nu oavbrutet. Och Poppy som jag tränade simning med slaviskt. Simmar nu runt som en fisk. 
Men förutom utvecklingar hos barnen, är allt sig likt. Och det är så skönt att ha ett eget rum, kylskåp och inte minst av allt tvättmaskin igen! Blev en lugn första vecka med bara 3 dagar, nu är det helg och jag blir som på nytt kär i Broome. Ska bli spännande månader här, då turisterna börjar svämma in och staden väcks till liv. 
Varmt är det också, 37 grader sa termometern idag. Men efter snöigt NZ, vem är jag att klaga?

Hoppas ni där hemma också har det bra i vårsolen. Vi hörs!

bildbomb nz

Det gick ju sisådär med min uppdatering i NZ, och även om jag gillar att skriva, så kommer ni aldrig orka läsa ALLT som hände. Men bilder säger väl mer än 1000 ord? Så här kommer de bästa från underbara Nya Zeeland.

Här swingades vi ner 60 meter, baklänges! Man kan tro att det känns bättre när man är två, men Anso var så panikslagen att jag nästan började tvivla - men ner kom vi och sjukt häftigt var det!

Wanaka - bergsälskaren Anso tyckte vi skulle bestiga ett berg för underbar utsikt. 5 minuter in slutade vi prata och varje steg kändes 15 ton tungt. Det var inte "lite" uppför, det var BARA uppför. 5,5 h senare var vi nere igen. Jag vet inte men, jag tror Anso gillar att kolla på bergen mer än bestiga dem härdanefter...

Helikopter och vandring i glaciären, en upplevelse jag kommer ta med mig för alltid. Glaciären i Nya Zeeland smälter för varje år mycket på grund av global warming, vilket betyder att den inte kommer finnas kvar om några år. Jag känner mig därför ärad att ha fått satt min fot där och upplevt något unikt. 

Ny natur, för varje ställe. Helt magiskt!

I Queenstown åt vi den berömda "Fergburger" som har kö från öppning till stängning. Jag kan inte sätta fingret på varför den var så speciell, men gaaaah jag hade kunnat äta flera varje dag. MUMS.


Självklart klämde vi in lite party också. Vill tacka min käre bästis för ett äventyr utöver det vanliga, så mycket skratt och jag är jordens gladaste att få ha dig som vän. Nu hoppas jag inte behöva vänta 1 år igen till att se dig igen bara....

glad i huvudstad

Hallå där, äntligen har jag tid och uppkoppling till att kunna höra av mig. Inte så konstigt då det varit fullt pådrag från morgon till kväll och vi har varit mitt ute i, ja ingenstans. Från förra inlägget hann vi tas oss in till Auckland, boka busspasset och redan 06 satt vi på bussen morgonen därpå.
Bussen är en upplevelse i sig och inte som jag rest tidigare gånger. Det är som en tour och vi åker med samma grupp och chaufför. Dessutom åker vi "off the beaten track" alltså till ställen som inte många vet om. Dessa dagar har därmed bjudit på allt och lite till, att få med allt blir svårt, men här kommer mina höjdpunkter.

Hot water beach, här åkte vi till en strand där man fick gräva sina egna "badkar", pga att stenarna under sanden är varma, så kommer varmt vatten upp när du gräver. och vi snackar VARMT, man fick akta så man inte brände tårna!! Men det var ett nice gratis"spa"

Sen körde vi all in och åkte gummibåt ner för ett 7-meters vattenfall. Var sjukt roligt och faktiskt inte så läskigt som man trott. Vi hade turen att lyckas hålla oss kvar i båten, några andra fick sig ett behagligt dopp...

Sen körde vi ut i igenstans till Mauri-folket som är Nya Zeelands urbefolkning. Vi fick lära och uppleva deras kultur, vilket var fantastiskt. Bland annat fick vi lära oss deras krigardans de använt förr, för att skrämma motståndarna. Ni kan tänka er hur mycket vi skrattade, men tillslut fick vi till det någorlunda. Därefter bjöd det på mumsig buffé som de tillagar i en grop de grävt i jorden. Riktig häftig dag och morgonen därpå besökte vi deras skola och gav resterna från buffén till barnen. Många är så fattiga att de varken äter frukost eller lunch. De välkomnade oss i deras finaste uniformer och men en välkomst-dans. Värsta av allt var, att för att jag (bara jag) sen skulle få komma in på klubben var jag tvungen att göra den här dansen SJÄLV inför vakten. Ni kan tänka er vad folk skrattade...


Sen snackar vi "off-track" gällande nästa stopp. Vi hamnade på en farm där närmsta butik låg 1 h bort. Här fick jag superont i magen och hade därför inte jordens roligaste dagar, men resten av gänget körde hästridning och jagade. 

Dagen efter skulle vi bestiga ett berg med aktiva vulkaner (!!) men då det blåste i sån hastighet att vi tydligen hade blåst bort, blev de tvungna att ställa in.

Så nu befinner vi oss i huvudstaden. Trotts alla sjukt häftiga upplevelser kan jag inte förneka att civilisation och wi-fi inte skadade. Bussen splittrades även här då vi alla har olika planer, så vi såg till att avsluta det på bästa sett i förrgår. Igår gick vi runt i hamnen och avslutade med skratt på bio. Idag ska vi till ett museum och jag behöver införskaffa en mössa! (Kyla är som något nytt för mig) Sen åker vi färjan till nästa ö där en ny buss väntar och nya äventyr likaså. 

Tiden bara rusar, om två veckor är jag liksom i Australien igen (???).
Så nu ska jag ta vara på sista tiden här, vi har bokat helikopter och ett sving som kommer ske närmsta dagar. Hoppas jag överlever!!

Hörs!

NZ och 21 bast

Det är i ett nytt land och med ny ålder jag nu skriver. Är inte det lite galet? Så känner iallafall jag. Förra veckan var turbulent och det har tagit tid att "landa" och jag tror inte jag är fullt medveten än om vad som inträffat. Att säga hejdå till Byron och alla inblandade gjorde riktigt ont, kändes enda in i hjärteroten och tårarna forsade hela vägen till flygplatsen. Jag har förstått nu, hur mycket platsen egentligen betytt för mig och där finns minnen jag kommer bära med mig hela livet. 
När jag väl landade i Nya Zeeland fick jag som vanligt en chock och det kommer som ett slag i magen att jag lämnat det trygga. Helt plötsligt kände jag mig väldigt liten och osäker. Därför hade jag svårt de två första dagarna att kunna se det fina i NZ och att få återförenas med min bästavän. Tänkte hela tiden "vad hade jag gjort i Byron nu". Men ju mer tid som gick desto mer kunde jag istället kolla på Byron som att fint minne och se framåt mot äventyret framför mig.

Och trots bara en vecka på samma plats här, är jag redan kär i naturen. Luften här är också så mycket fräschare och för första gången på länge har jag fått känna kyla igen. (Nej inte minusgrader men ändå så jag drar duntäcket runt mig). Anso har skämt bort mig och vi har varit på båtturer runt öarna här i Paihia och haft hoppandes delfiner precis bredvid båten. Min födelsedag bestod av god mat, presentöppning (bortskämd från världens finaste familj) och ännu en båttur. Kvällen slutade med öl och brasa på stranden. Att jag har hunnit blivit 21 känns konstigt, när jag åkte var jag 19 och det får mig inse hur snabbt tiden gått. Men nästa födelsedag vill jag vara hemma, så jag får bli väckt på sängen innan jag blivit för gammal för det!!!

Och IMORGON börjar våran resa runt NZ, den är riktigt oklar men jag känner mig så taggad! Anso är för er som inte vet, en riktig glädjespridare och äventyrlig typ. Nackdelen är att ingen av oss har superkoll, så det kan sluta hur som helst. Men jag lovar lite uppdateringar så ni vet att vi är vid liv. 

Vi hörs!

Bye Australia...

... and hola at Nya Zeeland

Jag har en vecka (!!!) kvar i Byron, sen drar jag. Från dess att jag skrev förra inlägg har jag alltså inte bara mått SÅ mycket bättre. Jag har hunnit planera en hel resa!? 27:e mars  åker jag till Nya Zeeland. Det ser så enkelt ut när jag skriver det, men mina känslor har växlat varje 15:e minut. Jag har överanalyserat, gråtit, skrattat, sen fått panik och så har jag hållit på en vecka nu.

Varför det känns så turbulent är för att Australien känns som mitt hem, här vet jag ju hur allt fungerar. Nu ska jag till ett nytt land, allt är nytt igen och jag som inte är den bästa på att ta tre djupa andetag och lösa vad som behövs, har haft andan i halsen tills typ nu. 
Det är som universum skriker "ÅK" och jag ändå försöker hitta ursäkter att jag måste stanna. Som sagt, cykeln blev snodd, vi blev utslängda från huset (inget som vi gjort fel), vädret började svika och ja, jag mådde skit. Trotts det tog det emot att klicka "boka", förändring är alltid läskigt och vi är tillbaka till att "lämna det trygga" Men egentligen vad passade bättre än när man har sin bästis i Nya Zeeland? och i samma sekund som jag högerklickade och resan var bokad, började saker gå i min väg igen. Nu är jag den där glada, sprudlande energiknippen som försvann i sängen tillbaka. 

Trots att jag har galet med saker att fixa, så är det inga bekymmer jag gör det liksom med glädje. Ska försöka ha den roligaste sista veckan här i Byron, innan jag landar på ny mark. Och det är som allt fallit på sin plats, jag får fira min födelsedag med jordens guldklimp, göra hela Nya Zeeland med na och framförallt göra något NYTT. som var vad jag behövde.

Och ännu sjukare, jag upptäckte att jag MÅSTE ha en utresebiljett från NZ vilket gav mig panik då jag inte planerat min resa där överhuvudtaget. Men så skriver min aupair-familj i Broome, de har byggt pool och undrar om jag vill komma tillbaka i Maj. 
Jag tänker inte säga för mycket än, för inget är helt planerat. Men ja, kände att jag måste dela med mig. Jag är alltså i stadiet att försöka få ner ALLA mina grejer i min LILLA väska igen (det gör jag inte riktigt med glädje) men det löser sig ju, på något vis. 

Får berätta mer om hela NZ-resan när jag har tid och vet mer. Nu vet jag bara att jag ska till Anso och vi ska på någon buss och göra sjuka grejer...
vi hörs snart!

upp och hoppa

Hej, jag lever, och jag bor i samma rum, jobbar på samma jobb och ägnar mig åt samma sak. Min ursäkt till att bloggen ekat tomt. Sanningen är att det inte bara är bloggen, utan jag har ekat lika tomt jag. Jag tror det var i ett av mina första inlägg jag sa att jag hittat mig själv, redan för länge sen. Jag kände mig nöjd med det, tänkte att fan vad skönt, då slipper jag fundera på det mer.

Däremot insåg jag inte att den jag en gång hittat "mig" i, kan stöta på nya utmaningar, ändra värderingar och tappa sig själv. Jag skuttade bara glatt framåt utan reflektion på vart jag var på väg.

Och så låg där, mer eller mindre med ansiktet nertryckt i det som kallas "botten". Jag nådde den, utan att kunna förstå varför. Jag hoppade ju glatt in i vad andra kallar ett stressfritt liv, bekymmerslöst och tog dagen som den kom. Det var inte med ett fritt-fall från himlen jag krockade med asfaltens botten. Utan jag har som knuffats ner från moln, till moln. Som att komma till en liten avsats och förstå att jag är ett snäpp lägre, men inte enda längst ner. Hjärnan började signalera "veckla ut fallskärmen förtusan".
Allt började gå snett.

Snett gick experimentet att få pastell-lila hår.
Snett gick cyklandet som resulterade i punka och en snodd cykel.
Snett gick jag på en glasbit och skar upp tån.
Snett gick mitt minne och jag tappade bort allt i värde.
Snett gick livet medans jag ville gå rakt.

Hur långt kan man falla, hur kasst kan man må. Ni vet när man tänker ja,ja nu kan allt likaväl gå skit för jag har inte mycket kvar. Tillslut fanns inga moln och inte heller fanns någon fallskärm.

Jag har rest mig nu, typ igår, från den där botten, några skrapsår på kinden, men jag står upp.
Varför blev det såhär? 

Jo för jag är en sån (ja, nu kategoriserar jag mig som en sån) som inte kan leva ett liv utan planer, utan mål, utan utmaningar. Att komma hem efter en dag på jobbet och ligga i sängen och ha noll, zero, nada. som behövs göras, det är inte jag.

Konstigt är det. Att något du tror ska få dig må bra, ger dig motsatsen. Och jag kan inte låtsas. Låtsas att jag mår bra av det. Jag vet att många gör det, många behöver det. Men nu är ju jag annorlunda, det vet jag ju. Jag har alltså inte haft det underbart, fast jag hade alla förutsättningarna till att ha det. Jag har inte lett ett stort leende, fast jag inte haft något att vara ledsen över.
Jag har inte varit jag, fast jag låtsats det.

Nu vill jag ju tillbaka, alla vet hur det är där uppe bland molnen, bland det färggladaste regnbågar och klarblåa himmel. Och jag kommer uppenbarligen inte dit genom att leva ett liv jag tror jag mår bra av. Utan jag måste leva mitt liv som jag vet jag mår bra av. 

Så nu är det dags, håll i er, för nu jäklar ska jag uppåt. Vilket betyder att från mitt "ligga i sängen utan planer-liv" nu ska vara glad om jag ens får tid att ligga i den där sängen. Ni må tro jag är galen, att jag går ut för hårt. Men jag känner hur adrenalinet börjar pumpa, hur något väcks till liv igen. Det där "något" som förmodligen är "jag", som bara råkat lega i sängen för länge. 
Nu skriker inte hjärnan efter någon fallskärm, nu skriker den "Upp och hoppa!"
Och nu lyssnar jag.

Stay tuned

Ett slept kommer lastat...

Men ren och skär kärlek! Världens bästa Frida från mitt lag fick släpa med sig godis från mamma och pappa! Mötte upp henne idag och det blev fotbolls- och skitsnack på stranden. Hon fick mina ben att rycka lite och saknaden till laget. Men det är väl så det ska vara, superkul att träffa någon från hemma igen.
Och nu jävlar blir det fredagsmys en onsdag!

31 januari, 2018 06:29 | Allmänt | Kommentera

I-lands problemen

Jag tänkte aldrig att jag var en sån som "fick allt serverat på ett silverfat" när jag bodde hemma. Tyckte ändå jag hade koll på det mesta, kunde koka pasta, tvätta kläder och köra bil. Jag skrämdes aldrig av tanken att flytta till Australien på grund av att jag saknade kunskaper i att ta hand om mig själv. 
Men jag vet inte om jag missade att berätta att första veckan hade jag ringt pappa runt 50 gånger (mitt i natten). Det var bankkort, simkort, papper, lägenhetskontrakt och så vidare tills både han och jag var slutkörda.

Jag tänkte ett tag när jag satt i hundratals papper på golvet, att det här kommer ju inte gå "jag vet tammefan ingenting". Bara den känslan att vakna upp varje dag och veta att de problem jag stöter på, är det ingen annan än jag som kan lösa. Det finns ingen där att gå och gråta hos, ingen som löser problemen åt mig. Jag har såklart löst problem hemma också, men alltid med den där axeln nära till hands.

Som nu, telefonen flög ur cykelkorgen, i samma veva som stödet lossnade på cykeln och jag fick blåbär på min nya vita klänning. Problem som är små, i-lands problem så hette duga. MEN som känns förjävliga att behöva ta hand om, själv.
Här hade jag gett klänningen till mamma, cykeln till pappa och gråtit floder om telefonen så jag åtminstone fick höra ett "det är lugnt". Men jag har varken Vanish, skruvmejsel eller någon som inte tycker det var idiotiskt att ha telefonen i korgen. 

Och jag må ha suttit och tjurat i nån timme, tyckt att allt känns meningslöst. Men så insåg jag att, återigen, det är ju bara jag som kan lösa dessa problem, som inte ens är hela världen. Jag har en tendens att tycka varje liten motgång känns som världen rasar samman. Jag kan ligga i timmar och tycka synd om mig själv. Ni har hört det förut.
Men hur mycket jag än saknar min familj och att ibland bara inte behöva bry mig om problemen, så är jag SÅ tacksam att jag kommit hit. 

Frågan som man alltid hade som barn, att "hur kan ens föräldrar veta ALLT" börjar få ett svar. Man typ bara, måste veta allt. För om man ska vara sån, så har man ju egentligen ingen annan än sig själv. Och då gäller det att vara riktigt jävla bra själv. Och det är jag inte, inte än. Men jag har bokat in telefonen för lagning, blåbärsfläckarna är dränkta i citron och skruvmejsel är lånad av grannen. 

Nu ska jag gråta en skvätt igen,
men, vi hörs!



 

 

I don't know where I'm going...

...But I'm on my way
Det är som att jag bara hade planerat livet hit. Att jag aldrig infunnit mig i ett "efter Australien". Kanske är det det som knyter ihop den där klumpen i magen. Det hade ju varit så enkelt om det bara fanns ett "efter". Att jag bara visste, nu är det såhär. Hela Australien resan har ju varit så, även om jag förnekat det lite. Det fanns alltid ett "efter Sydney", "Efter östkusten" eller "efter farmjobbet" men nu finns det inget. Eller rättare sagt finns det massor. Jag tror jag gett alla som frågat olika svar på frågan. ibland ska jag hem och en vecka och ibland ska jag stanna och plugga här i fem år. Jag vet inte om det handlar om att "inte kunna bestämma mig" eller om det är så att jag inte vill bestämma mig. 

Det är som resan bara forsat på rakt fram och nu kommer en korsning, snart måste jag ta ett val. Det sägs ju att du aldrig kan veta om du tagit rätt beslut, och det tror jag på. Jag är såpass säker i mig själv att jag vet att hur jag än gör, kommer det bli bra. Men det är svårt att lämna något som är SÅ bra, till något, man inte vet. 
Jag borde kanske bara släppa det, jag minns inte ens när jag bestämde mig för Australien. Men det kom nog bara huxflux? Så det är kanske så, jag får helt enkelt vänta på "det" att komma till mig.

Förutom dessa tankar som fyller 3/4 av huvudet, så har surfdebuten ägt rum, det gick toppen och det är ju så himla roligt! Mer strandhäng och roadtrips har vi klämt in och läskigt många koppar kaffe i solen. Imorgon (fredag) är det Australia Day här, så vi har en heldag fyllt med roligheter och på kvällen blir det konsert för hela slanten (åtminstone halva). Det är lätt att ha det bra här och hela kroppen är fylld med bubblande glädje till och med klumpen i magen. Munnen strular lite igen med mina visdomständer, men inget som drar ner smilbanden.

Hoppas ni har det bra i all snö, ta hand om er (och fundera inte så mycket som jag gör)

 

Jag har gått och blivit med...

BRÄDA! Ja äntligen har jag köpt min första egna bräda! En såkallad "softboard" som är en bra nybörjar bräda. Självklart lyckades jag stuka handleden rätt illa, så premiären får vänta nån dag.
Men gaaah så taggad jag är!

kaosartade tankar

Nu har det ekat tomt allt för länge här på bloggen, utan att försöka ge en bortförklaring är det för att jag har haft fullt upp. Jag har jobbat galet många timmar och önskar jag räknat hur många juicer jag gjort, för att kunna ge er en bild. Men ni förstår nog. Ännu galnare är det väl att att det redan gått två veckor på det nya året. Och jag ska erkänna att jag börjat tänka lite inför framtiden och att den ger mig rysningar. Jag vill ju inte hem. Eller jag vill nog inte lämna. Jag som brukar ha allt glasklart känner mig just nu som den veligaste på jorden. 
Men förutom jobb dessa dagar har jag även klämt in shopping, strandhäng och en och annan öl. Vilket gjort att livet känns barnsligt enkelt, och tankar om framtiden sjunker undan. I tisdags (som var min första lediga dag på tre veckor) tog världens bästa roomies med mig till ett magiskt vattenfall, vi satt bara tysta och njöt - gah det behövdes!

Men känslorna kommer ju ikapp, såklart. Det gnager där i bakhuvudet och helt plötsligt känns tiden knapp. Men att inte veta, att inte ha livet planerat är ju något jag försöker jobba på, så jag intalar mig själv, att det är okej.

Nu väntar jobb (såklart) och sen en ny vecka, spännande att se vad den bjuder på.
Kram

en annorlunda jul

Hej på er och god jul, julafton har ju redan hunnit passera och vi är på väg till ett nytt år. Det är läskigt vilken takt det här året har gått i, kändes som det var nyss jag firade in 2017 och väntade på att få träffa mamma och pappa. Julafton blir ju väldigt annorlunda, inte bara vädret, kulturen och det faktum att jag jobbade på julafton. Men att inte få vara med familjen kändes ju bara SÅ fel. Nu har jag klarat av två julaftonar utan familjen och hoppas inte jag ska behöva vara med om en till.
Men, jag jobbade som sagt på julafton och hade frågat om vi inte kunde julpynta lite, men då det inte fanns tid, tog jag saken i egna händer. Och var självaste julpyntet själv. Det gjorde succé, kan jag säga. Folk blev så glada och har ställt upp på ett 30-tal bilder. 

Faktum är att jag har blivit ansvarig för Sweet Byrons sociala medier (så snälla in och följ Sweet_byron på instagram) vi har inte riktigt kommit igång, men ska bli ett väldigt roligt projekt. Och min jullock var ju som lite gratis marknadsföring, som definitivt gick hem.

Annars har jag hunnit med en julfest med jobbet, som var sjukt rolig. Chefen bjöd in oss till hennes hem som var ett rena rama drömhus. Inte bara det serverades drömmat och såklart drömkollegor. Det blev ett poolparty utan dess like och tanken var att vi skulle vila upp oss inför kommande säsong. Men ah, kände mig inte så utvilad morgonen därpå, då jag skulle öppna. Vi var fyra svenska tjejer som möttes upp på julafton och körde julklappsslek som var på liv och död. Jag kammade hem nagellack, strumpor och en nyckelring och kände mig riktigt nöjd. Tanken var att laga svenskt julbord, men det sket sig. Däremot lagade vår roomie Sam (som är kock) en gudomlig frukost morgonen därpå (Australiens julafton) så vem är jag att klaga?

Framöver kommer vara juicebarens stressigaste veckor och jag ser på det med skräckblandad förtjusning. Jobbar varje dag, men har alltid morgon eller eftermiddag ledig, så det ska nog gå ann. Nu ska jag ner på stan för att se om jag kan fynda något på mellandagsrean, vi hörs!