Lovisaferngren!

en kopp pulverkaffe

Jag tycker många har en sådan överdriven bild på "lycka" att man måste ha så mycket för att kunna uppleva det. Och att trotts allt man har, ska man ha mer, fast inte för mycket. Många gånger när jag är glad, tänker jag att "jag hade ju faktiskt kunna vara lite gladare om..." Det är väl känt att vara typiskt svenskt, att aldrig vara riktigt nöjd. Jag tror jag skrev det i ett av mina första inlägg här, att jag alltid jämfört mig andra. Har jag gjort något bra, hittar jag innan jag ens hunnit suga på stoltheten i några sekunder, någon som gjort det bättre. 

Jag kan ju inte spekulera hur jag hade varit om jag inte gjort denna resa, det behöver inte vara den som förändrat mig. Jag kanske hade ändrat syn hemma med. Men här låter jag mig själv, vara nöjd. Jag skriver ofta i mitt anteckningsblock "du är grym Lovisa" och jag skäms inte. Självklart finns det någon som har det bättre än mig i Byron, som har åstadkommit mer, haft roligare och är snyggare. Men när jag satt i morgonsolen med en kopp pulverkaffe imorse, var det nog fasen "lycka", som strömmade i min kropp.

Jag riktade ansiktet så att vartenda solstråle skulle värma upp mitt nyvakna ansikte. Det här var nog det godaste kaffet jag druckit.
Det fick mig reflektera, vad som gör livet eller pulverkaffet så magiskt gott, är för att jag låter det vara sådär gott.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas