Lovisaferngren!

upp och hoppa

Hej, jag lever, och jag bor i samma rum, jobbar på samma jobb och ägnar mig åt samma sak. Min ursäkt till att bloggen ekat tomt. Sanningen är att det inte bara är bloggen, utan jag har ekat lika tomt jag. Jag tror det var i ett av mina första inlägg jag sa att jag hittat mig själv, redan för länge sen. Jag kände mig nöjd med det, tänkte att fan vad skönt, då slipper jag fundera på det mer.

Däremot insåg jag inte att den jag en gång hittat "mig" i, kan stöta på nya utmaningar, ändra värderingar och tappa sig själv. Jag skuttade bara glatt framåt utan reflektion på vart jag var på väg.

Och så låg där, mer eller mindre med ansiktet nertryckt i det som kallas "botten". Jag nådde den, utan att kunna förstå varför. Jag hoppade ju glatt in i vad andra kallar ett stressfritt liv, bekymmerslöst och tog dagen som den kom. Det var inte med ett fritt-fall från himlen jag krockade med asfaltens botten. Utan jag har som knuffats ner från moln, till moln. Som att komma till en liten avsats och förstå att jag är ett snäpp lägre, men inte enda längst ner. Hjärnan började signalera "veckla ut fallskärmen förtusan".
Allt började gå snett.

Snett gick experimentet att få pastell-lila hår.
Snett gick cyklandet som resulterade i punka och en snodd cykel.
Snett gick jag på en glasbit och skar upp tån.
Snett gick mitt minne och jag tappade bort allt i värde.
Snett gick livet medans jag ville gå rakt.

Hur långt kan man falla, hur kasst kan man må. Ni vet när man tänker ja,ja nu kan allt likaväl gå skit för jag har inte mycket kvar. Tillslut fanns inga moln och inte heller fanns någon fallskärm.

Jag har rest mig nu, typ igår, från den där botten, några skrapsår på kinden, men jag står upp.
Varför blev det såhär? 

Jo för jag är en sån (ja, nu kategoriserar jag mig som en sån) som inte kan leva ett liv utan planer, utan mål, utan utmaningar. Att komma hem efter en dag på jobbet och ligga i sängen och ha noll, zero, nada. som behövs göras, det är inte jag.

Konstigt är det. Att något du tror ska få dig må bra, ger dig motsatsen. Och jag kan inte låtsas. Låtsas att jag mår bra av det. Jag vet att många gör det, många behöver det. Men nu är ju jag annorlunda, det vet jag ju. Jag har alltså inte haft det underbart, fast jag hade alla förutsättningarna till att ha det. Jag har inte lett ett stort leende, fast jag inte haft något att vara ledsen över.
Jag har inte varit jag, fast jag låtsats det.

Nu vill jag ju tillbaka, alla vet hur det är där uppe bland molnen, bland det färggladaste regnbågar och klarblåa himmel. Och jag kommer uppenbarligen inte dit genom att leva ett liv jag tror jag mår bra av. Utan jag måste leva mitt liv som jag vet jag mår bra av. 

Så nu är det dags, håll i er, för nu jäklar ska jag uppåt. Vilket betyder att från mitt "ligga i sängen utan planer-liv" nu ska vara glad om jag ens får tid att ligga i den där sängen. Ni må tro jag är galen, att jag går ut för hårt. Men jag känner hur adrenalinet börjar pumpa, hur något väcks till liv igen. Det där "något" som förmodligen är "jag", som bara råkat lega i sängen för länge. 
Nu skriker inte hjärnan efter någon fallskärm, nu skriker den "Upp och hoppa!"
Och nu lyssnar jag.

Stay tuned

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas